Att lura sitt öde.

Charlotta och Samina har båda haft en händelse om förändrat deras liv totalt.
När Samina börjar i Charlottas skola känner Charlotte att hon känner samhörighet med Samina...

Detta är inte ett rollspel. Det är en historia jag och
Bilbo: D redan gjort och lägger upp tillsammans!
__________________________________

.De skrattar och mannen vänder sig om för att se på flickan som är införd i en gymnastikdress och glatt pratar om drömmar hon haft.
Det är då smällen kommer och allt blir svart

Charlotta vaknar hastigt, flämtande och svettandes. Det är inte första gången hon återupplevt det ögonblicket, men det är lika obehagligt varje gång.

"Charlotte!" hennes farmor kommer in, med trassligt hår och glasögonen på sned. Inte förren då märker Charlotte att hon gråter.

"Jag saknar pappa."

"Det gör vi alla, gumman. Men det är slumpen, ödet. Det går inte att undvika."

"Jag vet."

"Nåja, skynda på nu!"

Darrande tar hon på sig sina kläder, struntar i frukosten och börjar gå.
Kylan smeker hennes ansikte som ännu är rödgråtet och svullet.

"Jag saknar dig." viskar hon mot himlen och en vindpust glider ner och de blå ögonen fylls med tårar igen.

I skolan möts hon direkt av skrik och rop från alla håll och hon går in i det tomma klassrummet.
Några minuter senare kommer hennes fröken in, och hon har med sig en flicka Charlotta inte känner igen...

Så bra

Charlotta går och sätter sig på sin plats centralt i klassrummet.
Hennes fröken pratar lågmält med flickan, som har kort, svart spretigt hår som står åt alla håll.
Hennes skrapa svarta ögon borrar sig in i Charlottas blå och Charlotta känner det direkt.
Den här flickan är speciell.

Klassen kommer in med fnitter och allmänt höga ljud, och många kollar lite misstänksamt på den nya flickan.

"Hallå allihopa...Skärp dig Lucas! Inga grodor i klassrummet!"
En brunhårig pojke som kallas Luc tar surt sin groda ur bänken och går ut.

"Ja, det här är Samanta..."

"Samira."

"Förlåt Samira. du kan ju ta över själv."

Flickan harklar sig.
"Jag heter Samira."

"Något mer?"

"Nej."

"Okej, du kan sätta dig där, brevid de där.."
Charlottas fröken pekar på platsen mellan henne och Vendela, och Samira sätter sig.
___________
Inte klart, måste gå

Där var jag som jag alltid var, inne i ett helt nytt klassrum med ungar som glodde på mig.
Varför hade jag gått med på det här, var det för att pappa hade tagits in till ett förhör på grund av en puckad polis som hade stoppat honom när han hade kört hem efter en tuff kväll på nattklubben .
Eller var det för att jag var mesig, jag hatar att känna mig svag och mesig.


- Ja det här är Samanta , sa den blonda kvinnan med stora glasögon.
- Samira sa jag kyligt


Tänk att var jag än åkte så kunde ingen säga mitt namn ,det var frustrerande.

- Förlåt Samira, du kan ju ta över själv.
- Emmm,.…ja jag heter Samira, stammade jag fram till sist. Jag var inte van att presentera mig efter som alla lärare brukade undvika mig och helst inte ville fråga så mycket eftersom dom var ganska säkra att dom skulle få ett vresigt svar.
- Vill du säga något mer?
- Nää…
- Okej, då kan du sätta dig där, bredvid dom där…

Jag tittade i riktningen som min blivande fröken pekade åt.
Där satt två flickor, den ena med orange hår och med havsblå ögon, den andra med mörkt hår och nötbruna ögon. Dom viskar intimt med varandra och då och då tittar dom upp.
Jag sätter mig i den mittersta stolen och sjunker ner på bordet och väntar och hoppas att lektionen ska sluta så snabbt som möjligt.

"Lo!" väser Vendela, och kollar på Charlotta som om Samira inte ens finns.
Charlotta nickar och kollar upp från sitt matteblad, lätt lekande med en orange hårslinga.

Vendela blinkar tre gånger, och Charlotta vet, efter att varit vän med henne länge att det betyder
`Viktig information, efter skolan.´

Charlotta blinkar tillbaka, en lång. Vilket betyder: Ja.

Efter skolan ställer de sig under `Deras träd´och Charlotta säger: "Vad är det?"

"Lo! Seiöst, Samina Elfenbooth. Säger det dig inget?" nästan ropar Vendela, både stressat och förtjust.

Charlotta skakar tveksamt på huvudet.
"Nej... hurså?"

"Hennes pappa, är en... fullis."

"En vad då?"

"En som dricker alkohol dumskalle! Han blev inlagd ¨på ett hem för ett tag sen."

"Stackars Samira!"

"Hon ser ju ut som en galning, det går nog i släkten."

"Jag tror inte hon är knäpp." Charlotta rycker på axlarna.

"Du är så himla trångsynt, du ska alltid tro det bästa om allt!"

"Men..."

"Du tror att allt är så himla lätt, du vet inte hur det är att förlora någo..."

"Min pappa dog i en bilolycka Och det var MITT fel! Så allt är så lätt för mig, ellerhur?"

"Du behöver inte bli så sur..."

"Vakna! Tror du att jag är glad eller!?"

"Du är ju knäpp." Vendela sveper bort.

Charlotta känner tårarna bränna i ögonlocken och hon rusar åt motsatt håll som Veldela.

"Lo! Förlåt! Jag menar inte att..."

Charlotta rusar med tårarna rinnande ner för kinderna till skogen som ligger en bit från där hon bor.
Hon sätter sig på en sten för att få gråta ut innan hon går hem.
Men hon är inte ensam.

Jättebra (bevakar)

Awesome bevakar!

Trött och irriterad lämnar jag skolan med tunga steg.
Tänk av alla personer jag kunde sitta bredvid så skulle jag sitta där bredvid flickan med det orangeröda håret, som tydligen hete Charlotta enligt klasslistan som den blonda kvinnan hade gett mig.
Jag sparkade till lite grus som låg på den kala backen.
Och att hennes bästis just skulle sitta på andra sidan bordet och som tydligen inte kunde få nog med att berätta saker.
Men det var i alla fall bättre än att vara hemma.

Jag tog fram klasslistan ur ryggsäcken och drog med fingret längs namnen till slut hittade jag det jag letade efter.

Charlotta Svensson

13 år

Familj: Pappa David

Mobilnummer: 072 – 7563103

Jag la tillbaka pappret med en vis möda i ryggsäcken när jag hör att det är någon som gråter.
Jag följer ljudet men till min förskräckelse så ser jag att det är den orangehåriga flickan.
Hon sitter på en sten med huvudet i knäna och gråter ljudligt.
- Emm ….hej.


Hennes ansikte for upp med ett ryck och hon stirrade förskräckt på mig med sina rödgråtna ögon.

Bra

Charlotta ser Samira, den nya flickans ansikte mellan skogena höga furor.
Samira ser chockat på henne och Charlotta flyger upp från stenen.
"Vad gör du här?" ropar Charlotta ilsket
Samira viftar med handen mot stigen.
"Jag bara..."
"Det struntar jag i!" Charlotta märker att hon plötsligt skriker mot den chockade Samira.
"Jag ska gå..." mumlar Samira och börjar gå mot stigen.
"Jag vill bara att du ska veta att jag vet hur det är."
"Vad?" Samina stannar.
"Att förlora någon."
Bruna och blå ögon mötts och plötsligt börjar Charlotta och Samira skratta, Charlotta med små tårdroppar i ögonfransarna.
Från den stunden blinds ett band mellan dem, som inte skall brytas.
Från den stunden skapas en vänskap mellan dem.
Dagarna går, och varje dag i skolan ses de tillsammans, tysta och blyga, men alla märker att de två flickorna har funnit sig själva.

I varandra.