Titel: När de försvann
Rating: Vet inte, kan inehålla lite alkohol och våld men inte så jättemycket.
Handling: En dag försvinner alla över 18 år. Ni kommer att få följa några barn/ungdomar som är kvar.
Färdigskriven ännu: Nej.
Kommentera gärna och ge kritik. Hoppas ni gillar den
Kapitel 1:
Ena sekunden stod hon där, andra sekunden var hon borta. Mikaelas mamma skulle gå till affären och när hon skulle säga hejdå... så försvann hon. "Mamma?! Var är du?" Inget svar. Hon ropade igen men en tystnad svarade henne även denna gång. Hon ropade igen ocg igen. Högre och högre. Rösten blev gällare och gällare. "Var fan är du mamma? Kom fram!" Hon började bli rädd. Inte kan väl människor försvinna sådär? Hon kanske höll på att bli galen? Sedan gjorde Mikaela det hon alltid gör när hon är rädd eller ledsen; ringer sin bästis Sofie. Och som vanligt svarade Sofie efter första signalen.
"Hallå" Sofie lät skärrad, men inte lika mycket som Mikaela.
"Hej. Mamma är borta. Vad fan ska jag göra? kan jag komma till dig? Dina föräldrar kanske vet var hon är?"
"Mina föräldrar är också borta."
"Va?" Mikaelas hjärta sjönk som en sten i bröstet. Tänk om alla vuxna var borta? Vad skulle hon då göra?
"Ja, dem är borta. Men de kommer säkert tillbaka. Det är säkert bara något vetenskpligt experiment. Men du kan väl komma över ändå? Så vi kan snacka mer."
"Visst." De la på. Tanken på att träffa Sofie muntade upp henne en smula. Hon satte upp det blonderade håret i en slarvig tofs, satte på sin grå munkjacka och de slitna svarta conversen. Hon struntade i sminket, det var ju trots allt bara Sofie hon skulle träffa. Hon öppnade dörren och steg ut i den varma sommarluften.
"Alltså jag är ju inte någon som vill snacka skit, men tycker inte du att Monikas klänning hade lite för djup urringning." Alice hostade till för att dölja ett skratt. Hennes farmor Margareta var verkligen en som snackade skit. Hon gjorde det hela dagarna, men ändå verkar hon inte ha insett det själv.
"Jag vet inte. Jag brukar inte kolla på sånt."
"Nähä. Men kan du gå och slå av tven då, du bukar ju inte kolla på sånt." Hon härmade Alices tonfall. Alice sa inget, idag var det sista dagen hon skulle bo hos sin farmor. Hon ville inte bråka den sista dan. Man ska skiljas som vänner, som hennes mamma altid sagt. Imorgon skulle hennes pappa komma ut ur fängelset och de skulle flytta till en lägenhet inne i stan. Hon har nästan längtat sönder till en dan och nu är de bara en dag kvar.. Det känns overkligt. Hon går in i vardagsrummet och stänger av tven. När hon kommer tillbaka in i köket så står det ingen farmor där.
Mugglarportalen