Huvudsstatsbornas hungerspel.

Kapitel 1

Nej! skrek jag. Jag vaknade av mina skrik. Jag grät. Min bästis och jag blev utvalda till spelet och hon dödade mig och skrattade. Idag var det vår slåtter. Vi hade tagit 1749 liv så inte undra på att dom blev arga. Jag hade aldrig varit ett hungerspelsfan direkt. Vi skulle vara tusen. Tusen i spelen. Det skulle vara ett jättestort ymnighetshorn med saker för 800 personer. Ca 200 skulle bli utan. Distrikt 2 hade fått flytta ihop med ettan. Tvåan skulle va en bra arena tyckte ledaren. Katniss Everdeen. Det skulle bara vara ett spel så att vi kunde känna smärta. Det första namnet av tusen som ropades upp var mitt. Prune White. Jag fjortonåriga Prune White skulle delta i det sista spelet och dö. Det skulle jag för det var 999 kvar som skulle ropas upp. 500 pojkar till. 499 flickor till. Jag är redan död. Det är jag.

Skriv mer!!!!!!!

Kapitel 2

Jag grät när jag fördes till distrikt 12 där vi skulle tränas. Sen skulle vi föras till arenan som var distrik 2. Många av mina vänner blev utagna. Av 499 andra tjejer var 30 mina vänner och aav 500 killar var 35 mina vänner. Min bästis var också utvald. Hon stirrade på mig med glad blick. Hon var ju 18 och erfaren. Jag var ju bara 14 år. Jag skulle dö. Det var 100 procent säkert. Mamma hade inte kommit och tagit farväl. Jag kollade ut genom fönstret och såg distriktet. Vi blev förda 10 och 10 åt gången. Jag delade sovsal med alla tjejer i samma ålder. Det var 44 andra 14-åringar varav 10 var mina vänner. Vi fick gå till stylisterna. Vi skulle ut i åldersårdning. Min stylist hette Farvis Melander. Han färgade mitt vackra röda år rosa med gröna slingor. Han satt på mig en rengbågsfärgad klänning och satte upp mitt hår i en tofs. Så pudrade han mig vit. Jag såg så konstig ut. De åkte in tio och tio på vagnarna. Det var en tolvårig flicka som stirrade på mig med ledsna ögon. Hon gick upp på den andra vagnen av totalt 100. Det var 10 vagnar med 12 åringar. 11 med 13 åringar. 7 med 14 åringar som jag. Jag var i den sextondeonde vagnen. Det var 10 vagnar med 15 åringar. Så var det 17 vagnar med 16 åringar. Så var det 20 vagnar med 17 åringar. Så var det 25 vagnar med 18-åringar. Alla skrattade när min vagn åktes ut. Jag var där med 4 tjejer och 5 killar.Så när det var klart så fick vi byta om. Jag gick och la mig i den mindre lyxiga sängarna och somnade direkt. Imorgon skulle träningen börja. Jag var så gott som död redan. Tänk om någon på träningen attakerade mig.

Bravo skriv mer!

Kapitel 3

Jag vaknade och gick ner för att äta frukost. Det var inte så många uppe. Jag gick ner till träningsarenan som var 70 vånigar hög och hade 10 källarvåningar. Vi var ju tusen personer. Vi fick instruktioner och jaag började träna. Jag lärde mig knivkastning. Det var ganksa enkelt. Det ägnade jag 4 timmar åt. Så övade jag på att göra upp eld och kamoflage. Så övade jag lite på att klättra. Så var dagens träning slut.

Nästa dag vaknade jag likadant. Jag var räddare idag. Ingen av mina gammla vänner pratade med mig. Det var nog för att jag skulle dö. Jag år min gröt som igår igen. Den smakade likadant. Äckligt. Jag gick sakta ner till träningsarenan. Idag övade jag lite mer på knivkastning. Så övade jag på växter. Det var ganska enkelt. Så övade jag med yxa så att jag var var berädd på mer. Det var några som bråkade men de löstes snabbt. Så övade jag på massor av saker. Jag tyckte att jag blev ganska bra på det här. Men jag skulle ändå dö. Vi var ju tusen. Innan vi skulle gå så klättrade jag lite mer. Så somnade jag om med rädd min. En dag närmare döden.

Dom andra två dagarna gick ganska bra. Jag fick en fyra. Det ville jag få. Då skulle dom andra inte så mig som ett hot. Då kanske jag lever i typ 10 sekunder längre. Men jag var ändå närvös när jag gick in i rören ochh åkte upp och såg arenan och det väldiga ymnighetshornet.

Jättebra skriv mer!!!!!!

Bra! MissBellatrix: Titta hit

Kapitel 4

Det låg saker överallt. Det såg ut som om man knappt kunde gå i röran. Gongongen ljöd och jag sprang in och tog snabbt en väska och sprang ut. Det landade en död kropp framför mig som jag fick hoppa över. Så ramlade en till ner på marken. Jag sprang och en person blev träffad. Jag sprang och den personen föll och föll. En kniv flög ur hennes hand och den flög. Jag hoppade och tog den och fortsatte att springa. Det var många fler personer som föll. Medans jag sprag såg jag den 12 åriga flickan. Vi fick ögonkontakt i en sekund innan vi sprang åt olika håll. Jag sprang i säkert 10 minuter inan jag tog en pause. Så började kanonskotten. Det var 280 stycken. 280 personer dödade. 280! Det var nästan trehundra. Jag tänkte på alla familjer. Jg klättrade upp i ett högt träd ned massor av löv. Ingen skulle upptäcka mig här. Bara om dom klättrade- Men jag var en av dom bästa på att klättra. Trädet var 60 meter höggt. Jag klättrade upp 58 meter. Jag gick armgång med några grenar och hoppade in i ett perfekt gömmställe i trädet- Det var en stor gren. Ca 2 meter tjock var den. Det var massor med grenar och löv där- Det hade licksom bildats en ovalfromade kupol med ett litet fönster i taket. Det vr ganska mysigt. Jag öppnade min väska. Det lög en fältflaska, en sovsäck, tre limor och 6 stora stenar där. Det hördes ett prassel. En pojke klättrade i trädet- Han var ca 50 meter uppe i luften. 8 meter från mig. Hans poäng var en sjua. Han log ett elakt leende när han såg mig. Jag blev så rädd. Jag tog den minsta av stenarna. Den var ca 30 cm stor. Den föll på hans händer och dom började att blöda. Han höll bara i med en hand och så släppte han taget. Han föll 50 meter blodet kom ut ur honom. Kanonskottet löd. Det var hemskt. Jag hade dödat en oskyldig människa.

BRA skriv mer!!!!!!!!!!!!!

Kapitel 5

Jag hörde ett prassel på morgonen. Jag hade sovit dåligt förr att 19 kanonskott hade ljudit. 300 döda alltså. Prasslet hördes igen. Den lilla tolvåriga flickan med lila hår tittade in. Hon såg rädd ut. Jag ska inte skada dig hade jag sagt. Hon log och hon kom in i huset. Hon hette Lucy. Lucys hårfärg började försvinna och hennes bruna lockiga hår syntes lite. Precis som mitt raka röda hår. Hon hade också massor med saker. Vi klättrade ner från träder och gick till ymnighetshornet. Det var massor med saker kvart. Jag tog 3 stora väskor. En limpa bröd, en yxa och 5 knivar. Lucy tog 3 stora väskor. Ett spjut och en stor påse med trokat kött. Då hördes det ett kanonskott. Och ett till. Jag och Lucy sprang hem till gömmstället med den tunga packningen. Det tog ca 25 minuter. Vi la alla saker på marken. Vi började klättra upp. Hon fick klättra först. Hon hade 2 väskor och jag hade 4. Så kröp vi in. Vi tog var sin strimmlaa torkat kött och åt lite av en limpa så drack vi lite vatten. Vi gömde oss resten av dagen. Det hade hörts 18 skott till under dagen. Det visade 320 döda. Lucy somnade i min famn och jag la henne i sin sovsäck. Samtidigt rammlade en kniv ut ur min ficka. Jag tog upp den och höll i den. Jag såg på Lucy med mordisk blick. Min hjärna och min kropp ville göra det men inte mitt hjärta. Min hand närmade sig motvilligt hennes strupe och jag försökte kämpa emot. Det gick inte. Inom mig skrek det. Nej gör det inte hon är min vän! Men kroppen lydde inte det minsta. Jag skrattade ett mordiskt skratt. Jag var livrädd nu. Tänk om jag inte kunde hindra mig själv. Jag hörde att hon mumlade i sömmnen. Mamma... Pappa... Syster Prune... Hon hade sagt syster Prune. Nu ville jag värkligen inte döda henne. Men mina kropsdelar lydde fortfarande inte. Nej! Syster Lucy! tänkte jag. Då lydde min kropp precis i tid. Kniven hade bara varit 5 cm från hennes hals. Jag la genast ner kniven i väskan och sommnade berdvid henne. Om hon bara viste att hon var sekunder från att möta döden. Men hon skulle inte göra det sålänge jag var här. Jag skulle skydda henne från alla faror.