Skolans drottning (Deckare, one-shot)

Språk: Svenska
Typ av text: Deckare
Rating: PG.

a/n; Hola guys! Det är säkert någon som har sett mig
skriva i Intresseklubben antecknar att jag skriver en deckare, för jag tror "IA" är en av mina bästa kompisar. Maybe.
Anyway, detta är ett skolprojekt. Uppgiften var att skriva en deckare helt enkelt. I och med att vi endast har haft vikarier på våra sv-lektioner har det gått aningen kasst för vår klass. Deckaren skulle, enligt några lärare, vara 3 sidor, enligt andra runt 5 sidor och för någon spelade det typ ingen roll. I don't know. Efter att jag tillsatt det obligatoriska 1,5 som avstånd, times new roman, strl 12 blev min deckare 8 sidor. Well, desutom skickade jag in den tre dygn försent, och på så vis får den kanske inte vara med i tävlingen som ska hållas. Vilket vore så otroligt synd för jag är faktiskt riktigt nöjd med den här!
Nuu ska jag sluta babbla/skriva så min familj undrar vad jag håller på med.
Kom super gärna med kritik! Enjoy!

-------------------------------------------------------------

Skolans Drottning
Lina stod som frusen på skolgården, trots den varma bris som strök runtom eleverna. Gympasalen, en av skolans finare byggnader, hade brunnit ner till grunden, endast de starkaste bjälkarna stod sotiga på sina platser. Det brända området var avskärmat med vitblå tejp och en liten grupp poliser stod och diskuterade något ärende.
“Det var som…”, sa Elias bredvid henne.
Lina vände sig till sin mörkhårige vän. “Vad kan ha hänt?”
“Någon brände ner skiten.” Det var Viktor som dök upp bredvid Elias och Lina, hans blonda hår, rufsigt och okammat som vanligt.
“Det är inte det värsta”, sa Ville, Viktors identiske tvillingbror. “Någon dog i branden!”
“Va?” utbrast Lina förskräckt. “Vem?”
“Maja.”
“Den Maja?”
“’Den Maja’ som i Maja the Queen of School? Mhm.”

Skolans elever samlades i den lagom trånga och syretomma aulan, alla tyst pratandes och mumlandes. Det var inte svårt att se att det var något på gång, att det var något som var fel.
“Kära elever”, började rektor Johansson. Det var den vanliga inledningen på hans tal och pladder för eleverna. Förhoppningsvis skulle det komma något intressant ur det den här gången. “Jag förmodar att ni alla såg vilken förödelse vår fina gymnastiksal har råkat ut för när ni kom till skolan idag. Värst av allt är inte det faktum att vår gymnastiksal är och förblir bränd till botten utan vi har även förlorat en mycket omtyckt elev. Maja Olofsson, elevrådsordförande, ordförande i dramaklubben, och en mycket kär vän, omkom i samband med branden på gymnastisksalen.” Den glasögonprydde rektorn pausade, som för att ge rum åt de flämtningar och utrop som följde. “Under skoldagen kommer ni ha möjlighet att träffa en kurator, om ni så önskar. Det var allt för mig.”

“Så … du kände Maja väl?” Det var ingen fråga. Kuratorn, Andrea, visste mycket väl att Josefin var Majas bästa vän. Andrea snurrade med sin penna i väntan på att anteckna i blocket i hennes knä.
“Vi var BFF”, svarade den blonda flickan och snurrade en hårlock mellan fingrarna.
“’BFF’?”
“Best friends forever.” Josefin himlade med ögonen. Hon kastade, än en gång, en blick på klockan som satt uppspikad över dörren till det lilla kontoret. Förutom den alldeles för bekväma fåtöljen Josefin satt ihopsjunken i fann hon kontoret ganska trevligt. I fönstret stod det flera växter som blommade för fullt, och den stora tavlan över Andreas huvud, en målning i gröna och röda pasteller, fick Josefin att känna sig ovanligt hemmastadd.
“Josefin-”, började Andrea, men avbröts av en hård knackning på dörren, varpå den öppnades och avslöjade den stora formen av en vuxen, vältränad man utanför.
“Josefin Ekstedt?” frågade mannen och Josefin nickade tyst. “Jag kommer från polisen”,med tanke på hans fulla utrustning, en sån där polishatt hade han också, så hade Josefin aldrig kunnat gissa att han var polis, “och jag ska förhöra dig, angående branden. Skulle du kunna…?”frågade polisen Andrea som med en otydbar min reste sig, tog sitt block i famnen och traskade bort till dörren varefter den stängdes bakom henne. “Så”, den unga polisen intog kuratorns plats, “jag heter Simon.”
“Josefin”, presenterade flickan sig, trots att Simon redan rabblat upp hela hennes namn.
“Du kontaktade polisen om branden”, började Simon och tog upp en bunt med papper ur en svart ryggsäck han ställt ner bredvid sin fåtölj, “och du sa att du såg två killar springa därifrån.” Han såg på Josefin som för att få en bekräftelse, så hon nickade. “Vilka var de?”
“Jag vet inte.”
“Utseende, längd, sätt att röra sig. Beskriv dem.”
“De gick väl i typ åttan kanske. En av dem var fett lång, men den andra var väl normalt lång. Och de, äh, rörde väl sig normalt”, sa Josefin och ryckte på axlarna.
“Hur vet du att det var två killar?”
“De hade kort hår, duh. Den ena var nog rödhårig, tror jag. Yes, en ginger och en jätte.”

“Hey, Elias!” ropade Viktor när den äldre pojken gick förbi i korridoren.
“Vad vill ni?” frågade Elias och gav tvillingarna en forskande blick.
“Gissa vad Ville hörde: Under samma natt som branden startade var det någon som bröt sig in i skolans källare!”
“Pratar vi fortfarande om samma brand?”
“Såklart vi gör, Elias, det är det enda man snackar om!”
“Så vad betyder det, att någon bröt sig in i källaren?”
“Att polisen har två nya huvudmisstänkta”, sa Ville.
Den här gången såg Elias förskräckt ut. “Ni skojar! Varför i hela friden bryter ni er in i skolans källare?”
“Det är inte oss jag snackar om, Elias”, sa Ville och skakade på huvudet.
“Oskar och Johannes”, sa Viktor.
“Oskar och Johannes? Som i Oskar och Johannes i min klass?”
“Som i Oskar och Johannes i din klass.”

“Oskar och Johannes.“ Den mörkhåriga polisen, Simon, såg på de två killarna över sina papper. “Känner någon av er igen denna mössan?”Han höll upp en svart mössa som Oskar genast ryckte åt sig.
“Tack, jag trodde den var borta för evigt”, pustade killen.
“Tyst med dig”, fräste den rödhåriga killen.
“Mössan hittades i skolans källare”, sa Simon. “Säg mig, grabbar, har ni hört att det har varit inbrott i källaren?”Oskar nickade och Johannes skakade på huvudet. “Oskar, hur kom din mössa dit?”
“Kan det, eh, har vart så att inbrottstjuven först stal min mössa och sedan bröt sig in i källaren och sedan dumpade min mössa där innan han stack?” föreslog Oskar och log blekt.
“Eller var det ni som bröt er in i skolans källare?”
“Nej.”
“…Kanske.”
“Oskar…”, morrade Johannes.
“Vet ni vem som ansatte branden på gymnastiksalen?”
“Nej.”
“Nej.”
“Där var ni enstämmiga”, påpekade Simon. “Var befann ni er igår natt?”
“Hos min morbror.”
“Hos Johannes.”
“Killar, erkänner ni, kommer straffet bli mindre”, sa Simon med en ton som uppenbarligen var tänkt att låta medlidsam.
“Vi har inte gjort nå’t.”
“Vi bröt oss in i källar’n.”
“Oskar…!”
“Elden, tände ni den också?”
“Nej.”
“Nej.”
“Kan ni bevisa det?”
“Kan du bevisa att vi-”
“Vilken tid startade branden?” avbröt och frågade Johannes. “Någon måste ha ringt efter en brandbil?”
“Strax innan elva.”
“Vi var i källaren då.”
“Du kan inte bevisa-”
“Det fanns en klocka i källaren”, avbröt Johannes. “När den slog elva lät den som en knäpp fågel.”
“Aa”, instämde Oskar, “och fågeln hoppade in och ut ur klockan hela tiden.”
“Det kan vi inte veta om vi inte har vart där, eller hur?”
“Antar att du har en poäng där”, sa Simon och antecknade något i sina papper.

“Har ni hört?”
“Vad?”
“Josefin, hon är misstänkt!”
“Ekstedt?”
“…Jossan?”
“Till mordet?”

I skolan spred sig ryktet fort. Josefin Ekstedt, bästa vän till den mördade flickan, stod nu som huvudmisstänkt.
“Jag kan inte fatta att de misstänker Josefin för att ha mördat Maja”, suckade Lina.
“Det är inget officiellt, bara alla som spekulerar”, sa Elias och rynkade pannan. “Men Josefin har stora motiv.”
“Som vilka då?” frågade Lina och lämnade datorskärmen med blicken. “De var bästa vänner. Eller BFF’ssom de brukade säga.”
“Maja var “the Queen of School””, sa Elias och gjorde citattecken med fingrarna i luften.
“Hon var snygg, populär, hade bra betyg. Josefin var hennes vän eller hennes kompanjon. Josefin stod i skuggan av Maja. Utan Maja kan Josefin få uppleva samma sak som the Queen herself”.
“Det är första gången jag hör dig säga att någon är snygg, och då är det en död flicka du snackar om.” Lina skakade på huvudet och återgick till sin datorskärm där hon scrollade nerför Facebook. “På varenda logg står det något i stil med R.I.P Maja utropstecken, utropstecken, hjärta, hjärta, hjärta. Åh, en bild på Josefin och Maja”, sa Lina sorgset, hon klickade upp den och Elias lutade sig över hennes axel för att se bilden. Det var mörkt på bilden och det var tack vare den lilla ljuslågan från den rosa tändaren i Josefins hand som man kunde se något alls. Bredvid henne stod Maja, levande med ett stort smile på läpparna. ‘påväg hem från en fett lyckad fest!! ♥33’ stod det under bilden. “Maja la upp den på sin logg igår vid halv elva, innan hon dog.”

“Josefin”, sa Simon, “har du någon gång haft något emot Maja? Har hon haft något emot dig?”
“Ni misstänker mig för att ha mördat min BFF?”
“’BFF’?”
“Varför är alla vuxna så jävla okunniga?” frågade Josefin och skakade på huvudet så hennes blonda hästsvans piskade i luften. “Det står för best friends forever. Behöver jag översätta det till svenska för dig?”
“Nej, jag förstår engelska mycket bra”, sa Simon och viftade med handen som för att avfärda det hela. “Innan ni kom till skolan var ni på en fest, eller hur?”
“Jaa, men hur vet-”
“Det finns den här magnifika, världsövertagande hemsidan kallad Facebook. Kanske har du hört talas om den?” Josefin himlade med ögonen. “Du röker, Josefin?” Det var ingen fråga som Simon ställde, det var ett konstaterande.
“Ja, det gör jag.”
“Har du din tändare med dig?”
“Jag har tappat den.”
“Var din tändare möjligtvis rosa?” Josefin nickade, om än misstänksamt. “Tappade du din tändare i samband med branden igår?”Den här gången skakade flickan på huvudet. “Den hittades nämligen i resterna av gymnastiksalen igår”, sa Simon och lutade sig framåt. “Tände du eld på gymnastiksalen, Josefin?”

“Vem är det som går och går men aldrig kommer till dörren?” frågade Viktor.
“Elias?” föreslog Ville och tvillingarna brast ut i skratt medan Elias gav dem en mörk blick.
“Vad var det ni ville?” frågade Elias. “Jag kommer försent till franskan.”
“Vad vi ville var att berätta att polisen har löst fallet”, sa Viktor.
“Det är samma fall vi fortfarande pratar om, antar jag?”
“Korrekt”, sa Ville.
“Så vem är mödaren?”
“Josefin Ekstedt.”

Senare samma dag konstaterades att Viktor och Ville hade haft rätt, igen. I och med att händelsen skulle publiceras i stadens tidningar ansåg skolan det som rätt att samla eleverna och berätta om fallet.
“Kära elever, fem dagar har gått sedan vår gymnastiksal brann ner och Maja Olofsson dog”, sa Johansson i mikrofonen. “Under dessa dagar har flera elever och andra förhörts. Till slut, efter en del nyfunna bevis, har polisen anhållit den skyldige. Eftersom detta rör sig om en elev på vår skola tycker vi att det inte är mer än rätt att berätta detta för er. Imorgon kommer ni kunna läsa om det i tidningar och imorgon kommer ni kunna träffa kuratorer på skolan igen. Josefin Ekstedt är den skyldige.”

“Hur kunde ni veta allt vad polisen höll på med?” frågade Elias Viktor och Ville när de tre och Lina var på väg ut från aulan efter samlingen.
“Vi har våra kontakter”, sa Viktor med ett slugt smile.
“Kontakter? Vilka då?” frågade Lina och rynkade pannan.
“Vad sägs om en polis till farbror som snackar i sömnen”, sa Ville och gruppen brast alla ut i skratt.

Väldigt bra! Gillar hur du väver ihop historien

Super, jag kunde knappt slita mig!

Guess what? Min deckare var bland de tre bästa i min klass. *stolt*

SUPERbra!