Halloween

"Fortsätt springa, jag är efter dig"

-------------------------------------------


Hejsan här är jag med en ny berättelse, denna gång en skönlitteratur som jag har hämtat insperation från denna video, både låten och självaste videon: http://www.youtube.com/watch?v=Z1VVXzIqkJg
Jag vill dock bara säga att min berättelse är insperad av sången och videon, inte att den EXAKT handlar om den, detaljer och tankar kommer vara med, samt tillbaka blickar^^

Och gott folk gillar denna berättelse så kommentera Jag älskar också lite kretik och uppåtpuffar. Nu när jag fått med lite beskrivning och information så börjar jag.

----------------------------------------------------------------------------------------

Telefonen ringde, en skarp signal i huset som var tomt på människor, eller nästan tomt i alla fall. En flicka, runt fjorton år, med blek hy och blondt långt hår, blåa ögon och smal kroppshydda satt i en svart skinnsoffa. Hennes namn var Mona, eller i alla fall hade hon bytt till det namnet efter den där oförglömliga natten förra Halloween, vilket var ett år sen exakt den dagen.

Det var Halloween, klockan nio på kvällen och hon var ensam hemma, som förra gången.

((Börjar skriva i jag form nu ))

En till signal gick fram, jag ställde mig upp och kunde inte låta bli att känna en rysning längs ryggraden, det var exakt som för ett år sen. Men han var borta nu och det var säkert bara någon telefonförsäljare, dom brukade ringa på kvällen eftersom folk var så trötta då att dom köpte nästan vad som helst.

Jag tog upp telefonen och höll den mot örat. "Hallå?" frågade jag. "Minns du mig?" den meningen och den rösten fick mig att vilja gråta, skrika och kräkas, den rösten, det var inte möjligt, den rösten.... "Vem är du?" frågade jag och kunde inte hindra en darrning skaka min röst. Det var inte möjligt, han var borta. "Jag har ditt nummer" Damon skrattade, ett fasansfullt skratt, ett skratt som fick blodet att frysa till is och mig att tappa luren i golvet.

Tårarna började rinna nerför kinderna och jag ville skrika högt, det var ute med mig, Damon hade börjat jaga och denna gången skulle inte någon rädda mig.

"Jag kommer efter dig" var det sista jag hörde från Damons röst i telefonen innan jag darrnade och gråtandes stängde av telefonen.

Det var verkligen ute med mig.

----------------------------------------------------

Kanske lite kort och lite förvirrande men det är bara början Vill ni ha mer?

Så jäkla bra! Vill definitivt ha mer *bevakar*

Så bra. *Bevakar*
Nu får jag ilningar längs ryggen, synd att man är ensam hemma... ^,^

Tack kompis Har haft denna berättelse i huvudet länge och lyssnat på låten ända sen jag föddes nästan
EDIT: Oj såg inte dig som komenterat förre mig Tack!

Jättebra! Men tänk på att göra stycken varje gång en ny person pratar Men nu bevakar jag!

Apua lyssnade jag jättemycket på när jag var liten Kul att du tagit dig samman och skrivit, för jag tror att det här kommer bli riktigt bra

Tack för alla snälla kommentarer igen^^ Och Majis ska man verkligen göra det? xD Har i sådana fall glömt bort det.
Och nu så kommer mer av berättelsen
-----------------------------------------------------------
Jag vet inte hur länge jag satt i fosterställning på golvet och darrade i hela kroppen, kanske fem sekunder, en kvart eller en halvtimma, jag hade förlorat uppfattningen om tiden för stunden. Tillslut reste jag mig upp och tog fram en näsduk ur min jeansficka och torkade bort mina tårar samtidigt som jag ställde mig rak i ryggen . Om det ändå var så att jag i resten av mitt liv skulle behöva leva i mörker kan jag åtminstonde göra det med värdighet. Då bröt jag ihop igen, ungefär tio minuter innan alla tårar tog slut. Som en kork fanns i ögonen och hindrade fallet av vatten.
"Jag ska klara det här" mumlade jag tyst för mig själv och drog en hand genom mitt hår liksom för att trösta sig själv. Även fast Damon börjat jaga fem timmar tidigare än förra gången så fanns det fortfarande hopp, jag var i ett låst hus, ingen kunde komma åt mig.
Direkt efter den tanken så gick jag och säkrade att alla dörrar och fönster, men jag vågade inte se rakt ut i den bäcksvarta natten då jag var rädd att se hans två hantlangare, deras giriga ansikten som var fyllda med ren elakhet eller vad man skulle kalla det.
När allt var låst så tog jag telefonen och tryckte på svara knappen igen, vår telefon var nämligen trasig, så jag kunde höra vad dom gjorde hemma hos den person jag ringt sist, eller ringt mig.
Först hördes bara ett otydligt surande, sedan kunde jag urskilja hans onda men samtidigt oemotståndliga röst. "Jag vill skrämma henne först, gå inte till hennes hus föresn klockan tolv och få henne att komma ut" jag koncentrerade mig på att inte skrika när jag hörde det. Damon skulle nämligen kunna höra det, istället lyssnade jag mer. "Såklart herre, ska vi ta med henne till dig direkt? Eller ska vi vänta på er?" min mage vred sig, skulle han hämta mig personligen? Men jag suckade ut när Damon sa "Nej ta hit henne till mig". Dock så hörde han när jag suckade ut.
"Hon avlyssnar oss, strunta i planen, jaga henne nu!" den helt nya ordern verkade få hantlangarna ur balans innan jag hörde deras tysta steg försvinna ur telefonljudradarn.
"Börja springa" spann Damons hemska röst. Jag lyssnade och slängde telefonen på golvet, men jag sprang inte ut, utan mot källardörren.

Oj, va spännande! Jag kände hur det kröp i skinnet. Härligt Längtar till fortsättningen

Var lite förvirrade men extremt bra!!!! Oh, hur kommer det gå?
Men ja, man använder stycken bär olika personer pratar som tex:


"Hejsan! Det var längesen! Hur är det?" frågade jag min gamla kompis Tina som jag av en slump träffade på.
"Hej! Ja du... Det är väl... Sådär..." svarade Tina.
Jag tittade bekymrat på henne. "Vad står på?"


Liksom det är ju stycken för varje person som pratar, men så du har råkat göra är ju typ:


"Hejsan! Det var längesen! Hur är det?" frågade jag min gamla kompis Tina som jag av en slump träffade på. "Hej! Ja du... Det är väl... Sådär..." svarade Tina. Jag tittade bekymrat på henne. "Vad står på?"


Hajar du skillnaden? Det blir bara enklare att läsa nom du använder stycken! Men annars, JÄTTEBRA!!!!!!

Okej tack Majis( och alla anda ) ska försöka bättra mig
Föresten, är det någon som har sett videon jag länkat i första inlägger? XD Såg den igen igår och insåg att den är ganska rolig xD Om ni inte har sett den så se gärna!
--------------------------------------------------------------
Mina steg ekade i trappan och jag hörde dörren stängas bakom mig. Jag brydde mig inte om att tända en lampa, jag såg ändå i ljudet som månen släppte in genom ett litet fönster på väggen mot taket.
Bakom en dammig gammal soffa drog jag fram en bok, gammal samtidigt som den var helt ren och den mörka pärmen hel, inte ens silverbokstäverna på dens omslag hade bleknat. Du som öppnar denna bok, ta dig i akt, för monstrena som finns däri, äter minst en katt! jag hade skrattat när jag läst det för ett år sen. Ovilligt tänkte jag tillbaka på det som hänt mig exakt ett år tidigare.
(Skriver lite tillbakablick xD))
Dörren till källaren gnisslade och en flicka steg nerför trappan. Månljuset från ett fönster föll på hennes korta bruna hår och flickans namn var Jessica.
Jag hade aldrig varit nere i källaren sen vi flyttat dit, men när jag väl skulle ha en fest om några dagar med mina vänner ville jag vara förberedd när jag visade dom runt.
Min blick föll genast på en mörk bok som låg på soffan, silver bokstäverna glänste i mörket. Jag tog upp den och skrattade åt skriften, var det någon slags komediskräckbok?
Utan att jag tänkte mg för alls öppnade jag boken och läste på första sidan, jag hade rätt i mina misstankar.Det var verkligen någon slags mesig skräckbok. Jag började läsa högt.
"Läs icke denna vers ifall du är en ungmö, olyckan ska då drabba dig och din gunst tillfaller demonen" jag skrattade nästan när jag läste det och läste då versen högt. "Ungmö oförsiktig är, nu har du fått besvär, Demon vaknar upp och ska ha dig kär" jag fnyste först, det sista rimmade inte ens.
Men då kände jag en isade vind dra förbi och ett ont skratt eka utomhus, då insåg jag, boken var på riktigt.