Mina små sagor....

Hejhej!

Jag gillar att skriva små prins och prinsess sagor, och fabler typ ( med talande djur osv)

Jag tänkte lägga upp dom jag skriver här, så ni kan ge kritik och sånt :-)

~~~~¨

GROTTAN OCH DEN ELAKA HÄXAN

(den här hittade jag på till mina småsyskon, dom tyckte den var spännande^^)

Det var en gång en prinsessa som bodde i ett stort slott bredvid en stor skog. Alla älskade prinsessan för hon var så vacker och snäll. Alla prinsar i konungariket ville gifta sig med henne, men problemet var att prinsessan redan var kär i någon, landets vackraste prins. Men prinsen och prinsessan kunde inte träffas så ofta för att han var alltid ute och jagade onda varelser.

I den stora skogen bodde en gammal elak häxa, ingen tyckte om henne och hon var inte vacker. Hon avundades prinsessan för hon hade så mycket och var så snäll, men framför allt för att alla älskade henne. Häxan hade tröttnat på att höra folk pratade om prinsessan hur vacker hon var, så häxan bestämde sig att kidnappa prinsessan och låsa in henne i en stor grotta.
Grottan hade tre portar man måste gå igenom innan man kom in till prinsessan, vid första porten vaktade en drake, vid andra porten vaktade ett troll och vid sista porten behövde man ett lösenord. För att lista ut lösenordet måste man lösa en gåta.
Men grottan hade många fällor också, det fanns flera håll i golvet och om man ramlade ner i ett av dom hamnade man i en stor fängelsehåla som vaktades av en stor jätte.

Så en morgon klädde häxan ut sig till en gammal snäll gumma och började gå igenom skogen till slottet där prinsessan bodde. Vid porten stod en dörrvaktare och häxan sade:
– God dag, herr dörrvaktare, jag behöver prata med prinsessan.
Dörr vaktaren tittade på gumman noga och sade sedan:
– Okej, frun, ska jag följa dig upp?
– Nej, det behövs inte, beskriv bara vägen till henne så klarar jag mig utmärkt!
Dörrvaktaren började beskriva vägen upp till prinsessans torn och häxan blev alltmer rastlös, hon visste nämligen vägen redan. Hon hade tänkt igenom planen noga innan hon gav sig av. När dörrvaktaren äntligen var färdig förtrollade hon dörrvaktaren så han föll i sömn, sedan skyndade hon snabbt up till prinsessans torn. Hon knackade på dörren och sade:
– God dag, prinsessan, jag ska berätta en sak för dig.
Prinsessan öppnade dörren och precis när hon stack ut huvudet i springan kastade häxan en säck över henne. Häxan skyndade sig ut med prinsessan på axeln. När hon kom in i skogen låste in prinsessan i grottan.

Prinsessan var i grottan i tre dagar utan att något hände, men plötsligt kom en liten fågel in genom en springa i väggen.
– Hej, lilla fågel, vad glad jag är att se dig!, sade prinsessan glatt, fågeln var nämligen den första varelsen hon hade sett på länge.
– Hej!, pep fågeln.
– Kan du hjälpa mig med en sak?, undrade prinsessan. Den lilla fågeln nicka.
– Bra, kan du flyga ut samma väg du kom och hämta min prins och säga att jag behöver hjälp?
Fågeln nickade igen och flög iväg.

Yttligare tre dagar gick innan fågeln hittade prinsen, han var ute i fjärran länder och jagade demoner. Men tillslut när den lilla fågeln hittade honom berättade den allt om grottan och prinsessan och häxan. Prinsen blev förskräckt och tackade fågeln och kastade sig upp på sin häst och red iväg.

Nästa dag var han framme vid grottans första port. Där stod den stora hotfulla draken och morrade. Prinsen hoppade ner från sin häst och drog ut svärdet ur bältet och sade:
– Drake! Antingen kan vi göra det på det lätta sättet, genom att du släpper förbi mig, eller på det svåra, genom strid!
Draken morrade och prinsen tänkte att det blir nog det svåra sättet. Fast egentligen ville inte prinsen skada någon, han sade bara så för att skrämma draken. Han gick närmare draken men den bara morrade, prinsen svingade sitt svärd och skar draken på dess fot. Draken röt till och flög därifrån. Första porten klar, tänkte prinsen och gick in i grottan.

Till och börja med tyckte prinsen det var kolsvart i grottan, men efter att ögonen hade vant sig såg han att det var en stor sal med högt i tak. Längst bort, i ena änden av salen, fanns den andra porten. Prinsen skyndade sig dit, först såg inte prinsen trollet, men när han kom närmare såg han ett stort fult troll. Prinsen saktade ner och tänkte intensivt på en plan.
– Ööh, du där!, röt trollet åt prinsen. Prinsen fortsatte lugnt att gå mot porten.
– God dag, herr troll, jag behöver komma in till min prinsessa, sade Prinsen oberört.
– Här kommer du inte förbi!, röt trollet och spärrade upp sina stora, hemska ögon.
Prinsen ställde sig öga mot öga med trollet och sade lugnt:
– Skulle du flytta på dig om jag gav dig ädelstenar?
Trollet såg lite tveksam ut och tänkte så det knakade; Tänk om häxan får reda på att jag har hjälpt prinsen, om jag gör det? Nej, det får jag inte göra, hennes ord är min lag!
– Nej!, sade trollet bestämt. Prinsen suckade och stoppa handen i fickan och tog fram någonting.
– Du kanske vill titta på det innan du bestämmer dig?, undrade prinsen. Trollet skruvade på sig och tänkte; Häxans ord är min lag, åter igen.
– Nej!, sade trollet bestämt igen. Prinsen öppnade handen och där låg fem stycket små fina Ädelstenar, rubiner, smaragder och opaler. Nu kunde inte trollet stå ut, han nappade snabbt åt sig ädelstenarna och skyndade sig ut ur grottan. Prinsen log nöjt för sig själv och tänkte; Andra porten klar! Och föresten var det inga riktiga ädelstenar, bara glas!
Så gick han igenom porten och kom ut till en mörk gång som var upplyst av en fackla. Prinsen tog facklan och började gå. Han tyckte det började bli ganska kyligt i grottan. Han gick i några minuter och började bli lite orolig, vart är den tredje porten?

Efter yttligare några minuter tog gången slut och en stor port var i dess ände. Bredvid dörren fanns det en stor sten- tavla och på den stod det:

Jag kan både vara liten och stor
Jag kan både vara slät och hårig
Jag har många ben
Och somliga kallar mig läskig
Vad är jag?
Prinsen stirrade på stentavlan och tänkte; Vad är det här, är det en gåta? Ja, så klart, svaret på gåtan är lösenordet för att komma igenom tredje porten till prinsessan!
Prinsen stod och tänkte och tänkte, han hade satt fast facklan på väggen intill tavlan så han skulle kunna se den bättre. När han hade tänkt i fem minuter hade han fortfarande inte kommit fram till något svar. Både slät och hårig, många ben? Plötsligt hörde prinsen något komma i mot honom. Han vände sig snabbt och försökte titta ut genom mörkret. Det var små trippande steg, som av något lätt och snabbt. Ljudet upphörde, prinsen tittade ner mot sina fötter och såg en liten spindel. Och precis då, när spindeln kom, kom också prinsen på svaret på gåtan, lösenordet!
¬¬– Spindel!, utropade prinsen lyckligt. Porten uppfattade lösenordet och svängde upp. I all sin iver glömde prinsen ta facklan och rusade in i den tredje porten.
Det var en till mörk gång, prinsen fortsatte att gå snabbt utan att se sig för och plötsligt ramlade han ner i ett hål i golvet, en fälla. Han föll och föll, i flera minuter tyckte sig prinsen falla. Tillslut landade han på en hög halm långt ner under jorden. Det var ett litet mörkt, fuktig rum. Väggarna och golven var gjorda av jord. Mitt emot prinsen, på andra väggen, fanns det en stor stendörr. Vart har jag nu hamnat?, tänkte prinsen oroligt och såg sig om. På varje vägg satt det en fackla som lyste upp rummet, en fängelsehåla.
Prinsen reste sig upp och försökte få upp den stora stendörren, men förgäves. Prinsen var i fängelsehålan i två dagar utan vatten och mat.

Den tredje dagen hörde prinsen tunga steg, som när något stort och tungt går. Väggarna skakade och det ramlade lite jord ner från taket. Prinsen hoppade upp från sin plats på halmen och ropade förskräckt:
– Vem där?!
Stegen upphörde utanför stendörren och en mörk och dov röst svarade:
– Jag vaktar de som sitter i fängelse hålorna, jag ger dom mat och tar ut dem i naturen ibland!
– Släpp ut mig!, ropade prinsen till den stora mystiska varelsen, men han hade redan gått sin väg.
Några dagar gick och den mystiska varelsen hade inte kommit tillbaka och den ända prinsen kunde tänka på var hans prinsessa.
Efter tre dagar knackade den mystiska varelsen på stendörren och sade:
– Mat dags!
Han öppnade dörren på glänt och sköt in en stor skål gröt och ett glas vatten, prinsen hoppade upp från sin vanliga plats och skrek:
– Släpp ut mig!, till den mystiska varelsen, men han hade redan gått sin väg.
Yttligare tre dagar gick sedan den mystiska varelsen hade lämnat mat och inget hade hänt sedan dess. Prinsen tänkte bara på sin prinsessa och blev oroligare för henne för varje dag som gick. Plötsligt knackade det på dörren igen och prinsen hoppade upp från sin plats på halmen. Den mystiska varelsen öppnade dörren och gick in i fängelsehålan, då såg prinsen att varelsen i själva verket var en stor och ful jätte.
– Nu ska jag ta med dig ut på en promenad i naturen, grymtade jätten och höll fram repet han hade i handen. Han tog tag runt prinsens arm och knöt fast ena änden av repet där, jätten tog tag i andra änden och så började de gå. Först, när de hade kommit ut ur fängelse- hålan, såg prinsen en till gång som var upplyst av facklor. Där gick de några minuter tills de kom till en trappa som gick uppåt. Prinsen blev lite bättre till mods, för nu viste han att de var på väg ut till det fria. När de hade gått ett tag i trappan, såg prinsen en stor dörr vid trappans slut. När jätten öppnade dörren, kom en våg av frisk luft och ljus ner i den mörka grottan. Prinsen njöt av solens värme och andades djupa andetag. Jätten höll ett hårt tag om repstumpen och gick ut genom dörren. De var ute i några minuter tills jätten sa att de måste gå in igen. Prinsen suckade och så började de gå tillbaka till dörren ner till trappan. När de hade gått ner för hela trappan såg prinsen ytligare en gång, inte den gången som ledde till fängelsehålorna.
Den gången måste vara upp till prinsessan!, tänkte prinsen medan de gick förbi. När de kom fram till fängelsehålan, puttade jätten in prinsen och låste dörren. Prinsen tänkte; Nu vet jag i alla fall hur jag kommer till prinsessan, fast först måste jag tänka på hur jag ska ta mig ut här ifrån …

Tre dagar efter prinsen hade fått vara ute, knackade jätten på dörren igen. Vid det här laget hade redan prinsen tänkt igenom hur ha skulle fly och eftersom han inte kunde öppna dörren själv måste jätten göra det.
– Mat dags, ropade jätten och öppna dörren och precis när han sköt in skålen med gröt sprang prinsen fram till jätten och när jätten böjde sig ner hoppade prinsen över honom. När han var utanför fängelsehålan, puttade prinsen in jätten i fängelsehålan och låste. Nu är jätten avklarad, tänkte prinsen medan han sprang igenom den mörka gången. Vid foten av trappan var gången till prinsessan som prinsen hade sett för tre dagar sedan. Han tog en av facklorna som var på väggarna och gick in i gången.

När han hade gått i några minuter kom han till en till trappa. Prinsen började gå uppåt, och efter tre minuter var han uppe. Han stod i ett litet rum som lystes upp av en fackla. På rummets högra sida fanns det en stor trädörr som hade ett stort hänglås som låste dörren från
utsidan. När prinsen låste in jätten i fängelsehålan tog han också med sig nyckelknippan som satt i dörren. Han tog upp nycklarna ur fickan och låste upp. Där inne satt prinsessan på en säng och väntade. När hon fick syn på prinsen reste hon sig upp och sprang till honom. De kramade varandra och prinsessan sade:
– Ååå, vad glad jag är att se dig! Det har varit så jobbigt här!
– Ååå, vad jag har saknat dig! Har du fått mat?, undrade prinsen.
– Ja, men ganska sällan …, men nu måste vi nog skynda oss!
Prinsen och prinsessan skyndade sig ner för trappan och ut i gången och upp till andra trappan. Men när de stod vid trappan till det frias fot så hörde dom något som brakade nere i fängelsehålorna och sedan ett hemskt vrål, jätten var lös. De sprang upp för trappan och sedan ut i skogen. Prinsen ropade på sin häst och de red iväg igenom skogen.

Men jätten var redan efter dom och han var inte ensam, draken och trollet jagade prinsen och prinsessan också när de galoppera genom skogen. Trollet hade upptäckt att ädelstenarna han fick av prinsen bara var glas och draken ville hämnas för att prinsen hade gjort illa henne. Prinsen manade hästen att springa snabbare men jätten, trollet och draken kom bara närmare. Efter några minuter kom prinsen och prinsessan till flod, hästen hoppade över, draken flög över, jätten vadade över, men trollet, som var rädd för vatten, kunde inte komma över, så han började gå hem in i skogen igen. Efter ett tag kom de till en hög mur. I mitten av muren fanns det en liten igång till andra sidan. Prinsen och prinsessan red igenom, draken flög över men jätten, som var för stor för att gå igenom ingången och var för kort för att klättra över, kunde inte fortsätta att jaga dem, så han var tvungen att gå hem igen.
Nu var det bara draken, prinsen och prinsessan behövde bli av med, men hur visste de inte. Draken kunde ju flyga, nästan oslagbar, men hon började bli trött, eftersom hon flög hela tiden. När prinsen och prinsessan började rida där det var tätare skog, var draken tvungen att fortsätta sin jakt på marken. Men eftersom prinsen hade skurit draken på hennes fot med sitt svärd kunde hon inte springa och efter några minuter gav hon upp och började gå hem igen in i skogen.
Nu red prinsen och prinsessan raka vägen hem till slottet och levde lyckliga i alla sina dagar. Trodde dom.

Häxan hade nämligen fått reda på att prinsen och prinsessan hade klarat sig undan och nu tänkte hon fixa saken själv. Fyra dagar gick och prinsen och prinsessan var fortfarande helt omedvetna om häxans plan. På den femte dagen klädde häxan ut sig till en snäll gammal gumma igen och började gå mot slottet. Hon knackade på porten och dörrvaktaren öppnade.
– Hej, jag skulle vilja tala med prinsen och prinsessan, sade häxan.
– Det går inte just nu, dom är inte hemma.
– Vart är dom då?, undrade häxan.
– Det kan jag tyvärr inte säga, frun.
Häxan gick rasande där ifrån in i skogen. När hon var mitt i skogen fick hon en ide, hon ska kalla till sig varg flocken och se om de har sett vart prinsen och prinsessan är.
– Vargar, vart är ni, jag kallar på er!, ropade häxan med en hög och befallande röst. Efter några minuter hördes massor av skall, ylande och springande tassar. En stor vargflock var nu samlade runt häxan. Ledar vargen gick fram till häxan och frågade:
– Vad vill du, du stora härskarinna?
Häxan hade förhäxat nästan alla djur i skogen så de skulle lyda henne.
– Har ni sett prinsen och prinsessan?, frågade häxan.
– Nej, det har vi inte, du stora härskarinna, svarade ledar vargen och bugade sig.
– Då kan ni ge er iväg, då!, sade häxan förargat.
Ledar vargen bugade sig ännu en gång och så sprang vargarna iväg. Jag blir väll tvungen att kalla hit björnarna för att de om de har sett något.
– Björnar, vart är ni, jag kallar på er!, ropade häxan med en hög och befallande röst. Efter några minuter hördes massor av rytande, vrål och springande tassar. En stor björnflock var nu samlade runt häxan. Ledar björnen gick fram till häxan och frågade:
– Vad vill du, du stora härskarinna?
– Har ni sett prinsen och prinsessan?, frågade häxan.
– Nej, det har vi inte, du stora härskarinna, svarade ledar björnen och bugade sig.
– Då kan ni ge er iväg då!, sade häxan förargat.
Ledar björnen bugade sig ännu en gång och så sprang björnarna iväg. Jag blir väll tvungen att kalla hit örnarna för att de om de har sett något.
– Örnar, vart är ni, jag kallar på er!, ropade häxan med en hög och befallande röst. Efter några minuter hördes massor av vingslag, skriande och knak i träden när de satte sig. En stor örnflock var nu samlade runt häxan. Ledar örnen flög fram till häxan och frågade:
– Vad vill du, du stora härskarinna?
– Har ni sett prinsen och prinsessan?, frågade häxan.
– Ja, det har vi, svarade ledar örnen tvärt, örnarna hade genomskådat häxans förhäxningar, så de ville inte lyda henne längre.
– Vart då, frågade häxan ivrigt.
– Det tänker vi inte säja!
– Va! Det är ju meningen att ni ska lyda mig!, skrek häxan förbannat. Hon grävde i sina fickor med händerna och tog upp tre vita möss.
– Säjer ni om ni får de här mössen?, frågade hon och höll fram dem.
– De där mössen, är våra vänner, sade ledar örnen förnämt och tittade med avsmak på häxan.
– Vad vill ni ha, då?, frågade häxan desperat.
– Vi vill inte ha någonting, det ända vi begär är att du låter oss örnar vara ifred!, sade ledar örnen bestämt.
– Okej, okej, var är dom?!
– Dom är på ängen, svarade ledar örnen och så flög örnarna i väg.
Häxan skyndade sig genom skogen medan hon tänkte bittert; Typiskt också, att örnarna har överlistat mig!

När hon hade gått i några minuter var hon ute ur skogen, hon skyndade sig förbi slottet och sprang ut på ängen. Där såg häxan prinsen och prinsessan sitta på en filt och fika. De titta förvånat upp när de såg häxan komma. Prinsessan, som hade tänkt mycket på häxan sen hon kom ut från grottan, sade:
– Häxa, kom hit, är du snäll, vi vill prata med dig!
Häxan gick långsamt fram till dem och tänkte vad de kunde vilja henne.
– Vad vill ni?, frågade häxan misstänksamt.
– Jo, jag har funderat på en sak, vist vill ni egentligen vara snäll, eller hur?, undrade prinsessan.
Häxan tittade i marken, vist ville hon vara snäll, men hon skulle aldrig vilja erkänna det framför prinsessan. Men häxan kunde inte hålla sig längre, så hon sade:
– Alla tycker ni är så snäll och vacker, ingen gillar mig, gamla fula häxan! Och föresten kan inte häxor vara snälla, de är gjorda för att vara dumma, alla är rädda för oss bara för att vi kan trolla!
– Ja, men ni är inte helt oskyldiga heller, men jag håller med dig, sade prinsessan.
Häxan suckade och sade:
– Men jag vill vara snäll!
– Det kan du bli också, fast du måste befria alla djur som du har förhäxar och så måste du också vara snäll, inte bara andra mot dig, sade prinsessan.
– Jag lovar!
Och så levde häxan, prinsen, prinsessan, trollet, draken, jätten och alla andra lyckliga i alla sina dagar.

Slut