I kamp om livet (novell)

Titel: I kamp om livet.
Språk: Svenska.
Ratning: PG (Har ingen aning men PG blir nog bra).
Kapitel: 16/17.
Beskrivnig: Vad händer när man dör?? Inte vad som händer efter döden utan vad som händer innan dess?? Alexander får reda på det och blir tvungen att kämpa för att få behålla sitt liv.
***
Här kommer det
***
Kapitel 1
Hela mitt liv hade jag vetat att jag hade ett dåligt hjärta. Men det var inte förrän jag kollapsade under en fotbollsträning som jag riktigt förstod hur illa det egentligen var.
Jag vaknade inne på sjukhuset tre timmar efter att jag slocknat. Jag hade en massa sladdar instuckna i kroppen och jag hade oerhört ont, varje hjärtslag var en plåga. Men jag levde, i alla fall för ett tag.
Jag tittade ner längs min kropp, som var draperad av en sjukhussärk. Jag tyckte att jag såg väldigt blek ut, i alla fall det lilla av min hud som jag kunde se.
Jag lyfte blicken från mina ben och tittade mig runt i rummet. Allt var vitt, rent och sterilt, som alltid på ett sjukhus. Jag önskade att jag var hemma i mitt egna rum, där min egna säng stod mellan blåa väggar.
Mina tankar avbröts abrupt av att mitt hjärta helt plötsligt började värka helt olidligt. Det svartnade för ögonen på mig och jag skrek av smärta. Bara några sekunder senare kom en läkare in med två sjuksköterskor i släptåg. Sköterskorna gjorde snabbt i ordning en spruta som läkaren tryckte in i min arm. Sedan började han prata lugnande med mig, men jag hörde bara de första meningarna innan jag började somna. Vad var det för hästkur jag fått? Som fick mig att jag somnade direkt?
Jag vaknade långt senare och såg mig yrvaket om. Solen lyste utanför fönstret så jag förstod att det var dag.
Jag suckade när jag åter kände smärtan i bröstet, men det var inte lika illa som innan.
”Alexander”, sa en trevande röst vid min sida.
Jag vände på huvudet och såg in i ett par ljusblå ögon.
”Mira”, svarade jag när jag såg min moster och blev genast på lite bättre humör.
”Hur mår du?” frågade hon och reste sig upp från stolen hon hade suttit på.
”Urkasst”, svarade jag och tittade upp i taket.
Då slogs jag av en tanke, en hemsk tanke.
”Jag kommer att dö nu, va?” viskade jag.
”Nej, Sander! Det kommer du inte”, sa Mira och tog min hand.
Mira var min favoritsäkting. Hon var snäll, rolig och det hände alltid något när hon var med.
Det finns en förklaring till det, hon var en häxa. Inte en sådan häxa som skickar iväg eld från sin handflata, utan en sådan som dansade runt ett bål vid vårdagjämningen och använder fullmånens kraft. Jag hade varit med en gång när det var fullmåne. Det hade varit fantastiskt! En massa tända ljus, rökelser och såklart fullmånens sken..
”Vad händer när man dör?” frågade jag med blicken fortfarande fäst i taket.
”Du kommer inte att dö”, sa Mira lätt irriterad.
”Men om”, envisades jag och grimaserade av smärta.
”Du kommer väl till himlen”, svarade hon kort.
”Berätta vad du tror!” sa jag och vände blicken mot Mira.
Hon tittade länge på mig innan hon svarade.
”När man dör frigörs själen från sin jordfasta kropp. Själen ligger sen i dvala ett tag och samlar kraft, innan den bosätter sig i en ny kropp.”
Det lät ganska bra, tyckte jag.
”Men först måste man såklart gå i strid med Döden”, fortsatte Mira med en ryckning på sina axlar.
Jag såg frågande på henne och skulle just öppna munnen, när smärtan i bröstet satt in med full styrka.
Jag skrek och en maskin som jag var uppkopplad till med sladdar, började tjuta. Det kom en massa vitklädda människor inrusande och drog iväg med mig, men jag uppfattade det knappt. Allt var som i en dimma av smärta för mig. Jag upptäckte dock att någon drog en syrgasmask över mitt ansikte och att ljuset skiftade. Sen svartnade att helt och hållet.
***
Hoppas någon gillar det

Denna novell är supermegafoxyawsomehot bra! DU måste skriva mer!

Hehe, tack Jessica Glad att du gillar den

Såklart jag gillar den

Det är väl inte så självklart Så jag är glad att du gillar den
***
Kapitel 2
Jag vaknade efter vad som kändes som en evighet. Men istället för att vakna på en hård säng inne på sjukhuset, befann jag mig stående inne i ett svart rum. Det enda som hindrande mörkret från att ta över helt, var ett litet ljus som stod mitt på ett träbord.
Jag stod och väntade. Först hände ingenting, men sedan så lystes rummet upp så om solen helt plötsligt började lysa inne i rummet. Jag bländades och när det intensiva ljuset slocknat, tog det ett tag innan jag kunde se något igen.
Framför mig stod en underskön kvinna. Hon var klädd helt i vitt och hennes hår var vackert gyllene. Hon var på många sätt perfekt, till man kom till ögonen. De var kalla och hårda.
Jag tog ett stapplande steg bakåt när jag såg henne i ögonen.
”Du ska inte vara rädd”, sa hon och hennes röst var lika kall som hennes ögon. ”Jag är alla människors välsignare.”
Jag stod oförstående och såg på den vitklädda kvinnan.
”Jag är Döden”, förtydligade hon sig.
Jag såg chockad på henne. Hon var inte precis som man hade kunnat tänka sig Döden.
”Men… men”, stammade jag. ”Du är ju helt vit och ljus!”
”Visst är jag, men är inte döden också en befrielse för många?”
Jo, det var i och för sig sant.
”Nu är vi ju inte här för att prata om mig”, sa Döden när hon såg att jag skulle öppna munnen igen. ”Vi är här för att prata om dig.”
Hon gick förbi mig och fram till träbordet. Hon pekade på det lilla ljuset.
”Det här är ljuset är ditt livsljus”, berättade hon. ”Du har nu ett val att göra.”
Döden gick fram till mig och höll fram handen.
”Antingen kan du vara vis nog att släcka det liv du har nu och spara oss mödan”, en ljussläckare i metall framträdde i hennes hand. ”Eller så kan du kämpa för det lilla du har, helt onödigt.”
Jag såg på Döden och ljuset som kämpade för att fortsätta brinna. Det var som Mira sagt, man behövde gå i strid med Döden innan man på allvar räknas som död.
Jag tittade på ljuset igen.
”Jag vill kämpa”, sa jag bestämt och såg upp på Döden.
”Åh, dessa envisa människor”, stönade hon och ljussläckaren försvann. ”Nåja, det kan ju bli intressant.”
Hon gick fram till en av de svarta väggarna och i skenet från henne framträdde en dörr. Hon vinkade till mig att komma.
”Livet är uppbyggt av fem ting”, förklarade Döden och höjde fem fingrar. ”Det är de fyra elementen, jord, luft, vatten och eld. Och till sist anden. Du måste ta dig igenom dessa fem ting och ta en del av dess essens för att få leva igen.”
Döden öppnade dörren och puttade in mig.
”På återseende, pojk”, sa Döden och stängde dörren.
Jag hörde henne skratta på andra sidan den stängda dörren, som försvann framför mina ögon. Jag tog ett skälvande andetag och såg mig omkring.

Väldigt bra och spännande Mer!

Här kommer fortsättningen
***
Kapitel 3
Jag stod i ett bergslandskap, där träd växte lite här och var rakt upp ur bergen.
Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag började gå. Och det var då jag först såg vad jag hade på mig. Jag hade förväntat mig att jag fortfarande skulle ha på mig den vita sjukhussärken jag haft på mig innan, men det ända jag hade på mig var ett par svarta byxor. Hur kom det sig? Jag bestämde mig för att strunta i min klädsel och fortsatte att gå.
Plötsligt hörde jag ett svischande ljud och tittade upp. Ett stor stenbumling höll på att trilla ner på mig. Jag skrek chockat till och kastade mig undan. Stenen slog i marken några centimeter från mina fötter.
Jag kravlade mig skakade upp på benen igen och såg mig omkring för att hitta källan till den flygande stenbumlingen. Och då fångade ett vrål min uppmärksamhet. Ut bakom en stor sten steg en cyklop fram. Han var säkert tre meter hög och var klädd i ett brunt höftskynke.
Jag spärrade upp ögonen när jag såg den komma fram. Han skrek på nytt och lyfte ett stenblock vid sin sida. Han slängde den mot mig och jag fick på nytt slänga mig åt sidan för att inte bli träffad.
Jag reste mig igen och snurrad runt mot cyklopen. Han brölade på nytt och lyfte en träklubba, lika stort som ett nästan fullvuxet träd. Vilket det nog ganska nyligen hade varit, för det stack ut grenar lite här och var med löv på.
Cyklopen tog ett steg mot mig och lyfte träklubban över sitt huvud. Sedan röt han igen och började springa, med klubban svingande från sida till sida.
***

Spännande måste jag säga igen Väntade mig faktiskt inte en cyklop! xD

Gillar idén! läser gärna mer

Låter spännande fortsätt skriva!
Läs gärna min novell om nån har lust
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=21890&page=1#p1265500