Ödet genom spegeln

ÖDET GENOM SPEGELN

Jag står mitt i en sal full av speglar. Spegelsalen. Jag kan se att det rör sig en skugga bakom varje spegel. Rättare sagt inuti den.
”Speglar, är mystiska varelser”, hörs Bruces klara stämma. Jag tar honom i handen.
”Varelser? Vad menar du med varelser?”
”Ja, har du någon gång fått för dig att en spegel är ett föremål?” säger Bruce enkelt.
Jag vet inte vad jag ska svara på det. Det var en mycket bra fråga.
”Nej.”
”Nej”, upprepar Bruce och tittar in i en spegel. Han låter mig falla ner i hans famn och han kramar om mig, lyckligt skrattandes båda två.
”Du ska aldrig titta in i en spegel för länge”, säger Bruce allvarligt. ”Spegeln kan ta dig. Och det får absolut inte hända dig.”
Jag tittar in i hans vackra, grönblåa ögon.
”Jag undrar hur det känns”, säger jag svagt.
”Det gör du inte alls”, säger Bruce. ”Jag menar, du skulle inte vilja prova. Du blir aldrig dig själv igen.”
Jag tittar ner.
”Förlåt.”
”Ingenting att förlåta, nej då”, säger Bruce och ler. ”Speglarna, är mystiska varelser.”
Jag får fram ett otvunget leende.
”Det har du redan sagt.”
”Ja. För det är de. Bra att du hänger med.”
Ett starkt, blått öga skimrar till i spegeln framför.
”Akta dig!” väser Bruce och föser undan mig, och nu står jag fastklämd vid Bruces rygg och blundar hårt, skrämd.
”Farligt”, säger han.
”Varför går vi inte bara ut?” piper jag.
Jag ser mig omkring. Varenda millimeter av rummet var ständigt täckt med stora, speglar. De var vackra, och det var gammeldags stil. Ramen på spegeln framför hade smutsig bronsfärg och ramen snirklade runt sig spegeln med massa små mönster.
”De är vackra”, säger jag lågt.
”Du förstår, att man kan dras till dem”, säger Bruce.
”Hur kom vi in?”
Bruce blinkar. Det finns inga fönster, och inga dörrar i den här spegelsalen.
”Om jag minns rätt, vi gick en runda på värdshuset, fann dörren hit, tittade, och nu är vi här.”
”Men det finns ju ingen dörr?”
”Nej, jag vet”, suckar Bruce.
En tår faller ovilligt ner på min axel. Och jag sjunker ner på golvet.
”Vad är det?” säger Bruce och sätter sig på knä framför mig.
”Jo”, snyftar jag. ”Du vet... Rufs dog ju igår...”
Rufs är min hund. Eller åtminstone var. Min fina, fina hund.
”Ja”, sa Bruce dystert. ”Det är verkligen jättetråkigt.”
”Han b-brukade sitta med mig i s-soffan på fredagsk-k-kvällarna”, hulkar jag.
Bruce lägger ena armen om mina axlar och kramar om mig. Fantastisk tröst.
Ingen av oss säger nånting.
”Han blev överkörd”, sa jag lågt. ”J-jag, jag skulle b-bara leka m-med honom... Jag v-visade honom den n-nya leksa-sa-saken jag köpt åt honom, den där g-gulliga bollen som p-piper om man klämmer ihop d-den, jag skulle b-bara leka lite, så jag k-kastade iväg den, och... och...”
Jag ger ifrån mig ett pip och begraver ansiktet ner händerna och lutar mig framåt.
”Det fanns bara en tanke som höll mig uppe”, säger jag efter en lång stund, då jag slutat gråta. ”Att jag fortfarande har dig. För jag älskar dig så otroligt mycket!”
De sista orden blev pipiga, för jag börjar gråta igen. Bruce tar mig i handen och viskar.
”Jag kan aldrig beskriva hur mycket du betyder för mig, Tyra.”
Sedan, plötsligt ramlar Bruce bakåt med ett litet ”Uff!”, precis som om han hade blivit omkullknuffad. Sen reser han sig upp, och jag är alldeles stel av skräck. Underliga ord sipprade ut ur Bruces mun, helt olik hans egens röst:
”Jag kan inte stanna, Tyra. Det här är fel ställe för mig, jag borde egentligen inte vara här. Jag måste lämna dig föralltid.”
Jag är skräckslagen, alldeles förlamad av skräck, för jag kände av fruktan, att orden var sanna. Sedan ser jag till min fasa att han stirrar, rakt in i spegeln.
”BRUCE, NEJ!” skriker jag, även fast jag vet att han inte kan höra mig. Jag ser att han börjar på ett kusligt sätt bli blekare, inte i ansiktet - där han förresten redan är kritvit - utan själva konturerna börjar bli svagare. Han börjar sakta gå, fram mot spegeln. Jag kan ingenting göra. Jag kan inte heller gråta, även fast det skulle varit det jag hade gjort om jag kunde göra något.

Bruce försvann, han sveptes in i spegeln och spegeln stängdes. Stängdes? Ja, det slocknade, liksom.
Jag sitter nu här och kan inte göra någonting, inte tänka, inte gråta. Jag hade förlorat mitt sista älskade.
Och hur skulle jag ta mig ut härifrån?
Jag kunde bara ta samma väg som Bruce, ta ödet genom spegeln.



((Det här var ett bidrag till en uppgift i en författare-tävling på en annan sida. ^^))

Jätte bra, stackars Tyra ♥

Ja, det är så synd om henne. ♥

Jättebra! Tycker också synd om Tyra
Men du måste skriva mer!

Tyvärr så betyder en novell inga kapitel utan bara en liten berättelse. Det är många som skriver kapitel i "noveller", men det är bara små kapitelböcker då.