Fantasy-Novell

Hejsan!

Här är en fantasynovell jag skrivit

Den heter Myntet

Tom gick in i matsalen med bestämda steg, han spanade längs de fyra borden som stod uppställda i matsalen. Tre i lodräta streck mot det bordet som stod vågrätt längst fram i det stora rummet, lärarbordet. Idag stod det tomt med det berodde på att han var väldigt tidig till middagen. Han hoppades på att träffa Jack, han hade inte sett honom sedan lektionen straxt efter lunch. Hans blick svepte över borden igen, först deras eget – ingen Jack – sedan de andra men Jack syntes inte till någonstans. Obekymrad som Tom är ryckte han bara på axlarna innan han gick och satte sig vid sitt bord, bordet som tillhörde tvåorna. Det som är i mitten. På bordet stod självklart de tre olika rätterna, en vegetarisk rätt, en gryta och en helt vanlig rätt. Tom kände hur magen kurrade och han började lassa upp mat på tallriken. När Tom var fullt upptagen med att lassa upp mat på sin tallrik steg Jack in i matsalen, helt olik sig själv. Jack som alltid springer omkring med ett obekymrat, lyckligt, busigt och vackert leende fullt av energi och glädje. Fast det var bortblåst, det var inte där. Det typiska Jack-leendet var som bortblåst och ersattes av ett dyster, hängigt – nästintill deppigt faktiskt – och gick med ett dystert lunkande in i matsalen. Jack hade stegen styrda mot tvåornas matsalsbord, där Tom redan satt och käkade. När han väl kom fram till bordet, vilket tog enormt lång tid eftersom han gick i den slöaste takten man kan tänka sig, slog han sig ned med en djup suck.

”Vad är det, muntergök?” frågade Tom med munnen full av mat. Han började skratta, skratta av sitt egna usla skämt, så maten skvätte.
”Äckligt!” skrek Jack till och rynkade äcklat på näsan samtidigt som han torkade av mig Toms matrester.
”Vad?” sa Tom när han svalt maten, ”tål du inte lite mat eller? Fjant”. Det var menat som ett skämt, men det Tom inte tänkte på var att Jack redan var på bristningsgränsen.
”Jag är väl för tusan inte fjantig för att jag inte vill ha din äckliga, tuggade mat på mig heller? Varför i hela friden skulle jag vilja ha det?” skrek Jack ursinnigt. Han skakade av ilska.
”Det var väl inte mitt fel? Jag var rolig, varför ska jag då inte skratta? Jag skämtade och då skrattar man! Bara för att du är helt störd!”. Nu var Tom lika ursinnig, deras heta temperament gjorde att tjafset snabbt utvecklades till ett stort, gigantiskt bråk. Tom kastade sig upp på fötter och stolen trillade ner på golvet med ett brak. Nöjd utav ljudet sparkade han iväg stolen, i riktning mot Jack, som med underbara reflexer kunde snabbt kasta sig av sin stol och upp på fötter. Sekunden efter flög stolen in i den stolen Jack nyss suttit i.

”Vad tror du att du håller på med? Du kunde ha gjort illa mig!” ropade Jack rakt i ansiktet på Tom. Tom nöjd med ilskan han frammanat hos Jack ler nöjt och säger lugnt:
”Haha, det var precis det som var poängen”. Jack skakade av ilska, han slåss aldrig men han hade plötsligt en stark känsla utav att göra det. Han stirrade på sina händer, de skakade så kraftigt att han inte hade någon kontroll av det. Han höjde långsamt handen, för att se vad som hände. Tom missuppfattade rörelsen, trodde att Jack skulle slå till honom. Innan Jack ens hann blinka kastade sig Tom över honom och slog till honom hårt över ansiktet. Jack skrek till, men skriket tystnade omedelbart. Hela världen snurrade, snurrade runt, runt, runt. Det blev alldeles svart. Det började skaka. Porslin mot metall hördes. Det hördes ett öronbedövande skri när Jack och Tom föll ned mot golvet. Plötsligt tystnade ljuden, skriken, snurrandet och skakandet.
Tom och Jack låg och flämtade på golvet, kippade efter andan. De återhämtade sig förvånansvärt snabbt, och reste sig upp. Till deras förskräckelse stod matsalen öde, borden var borta, det trasiga porslinet, besticken – allt var försvunnet. Matsalen var helt tom. En minut gick när de bara stod och blängde på varandra.
”Det här är ditt fel” fräste Jack till Tom. ”Ditt fel”. Tom stirrade chockat på Jack, hans fel?
”Mitt fel? Hur kan det vara mitt fel?” frågade Tom oskyldigt men irriterat.
”Det var du som fick det att hända, erkänn!”. Jack ville inte erkänna det, men han var livrädd. Han hade aldrig vart på ett främmande ställe utan vuxna, trots att han var 17 år. Framförallt inte på ett främmande ställe när han var osams med Tom – som han hade känt hela sitt liv. De står tysta utan att säga något mer.

Tom började undersöka salen, förstå var han var någonstans, eller var de var någonstans. När det gått tre minuter av Toms upptäcktsfärd harklade sig Jack tyst. Fast i den stora salen så ekade det och det lilla ljudet hördes oerhört högt. Tom vände sig hastigt om och tittade surt på Jack.
”Vad?” undrade han med ett irriterat tonfall.
”Du, förlåt…” sade Jack tvekande, med huvudet nerböjt mot golvet. ”Det var inte meningen… Jag fick världens utskällning av henne - du vet, Kristin när det var Ella som hade gjort det. Bara för att jag var enda killen i klassrummet fick jag skulden. Det var inte alls meningen att låta det gå ut över dig…”. Han tvekade, lite rädd att Tom ska slå honom igen.
”Ah, jag förstår. Det är lugnt” svarade Tom lugnt.
”Br…”

Plötsligt tystnade Jack tvärt, han vände sig om och stirrade på där den stora porten var förut, den som stod öppen när det var en matsal i salen. Nu var den ordentligt stängd, så stängd hade Jack aldrig sett den. Trots att han har varit här i 4 år snart – bortsett från sommarloven. Varför var porten stängd nu? Han hyssjade på Tom och stirrade på porten. Han tyckte sig ha hört en knackning. Tom sade något och Jack tittade mot honom med en frågande blick.
”Knackade det?” upprepade Tom viskande. Jack nickade och hyssjade än en gång. Det hördes igen, inget tvivel i saken längre. Någon knackade på porten. De båda killarna tittade på varandra innan den enes läppar rörde sig.
”Vem är det?” Toms röst skakade lätt när han frågade personen som knackade på porten. De fick inget svar med en röst, deras svar blev när de såg hur handtagen långsamt trycktes ned. Tom och Jack backade och ställde sig tätt bredvid varandra. Dörren gled långsamt upp till en glipa. Jack och Tom ansträngde sig för att se genom den men allt som hände var att de blev bländade av ett vitt starkt sken. De mötte varandras blick för en sekund, rädsla de kände avspeglades i den andres ögon. De var i alla fall inte ensamma, de var rädda tillsammans. De vände blickarna tillbaka mot en gläntande porten. Sekunden de vände blickarna mot porten igen, så hände det. De både dörrarna slogs upp med en sådan kraft att de slog emot väggarna. Det hördes ett öronbedövande brak och de båda pojkarna tryckte händerna mot öronen i ett försök att skydda trumhinnorna.

När smärtan avtog tittade Tom fram mellan fingrarna mot porten, men det gick knappt. Ett sådant smärtsamt starkt, vitt sken. Han kisade för att försöka se förbi det, men han kunde inte se någonting.
"Vem är du?" hörde Tom Jack ropa av ren smärta. ”Visa dig!”. Plågsamt och retsamt långsamt avtog det starka vita skenet. Tom kunde se förbi det, han kisade och såg en lång mörkare skugga bakom ljuset. Jack stapplade fram och ställde sig bredvid honom, så att de åtminstone var tillsammans. Även om de inte hade en chans mot det vita ljuset.
Skenet avtog helt så Jack och Tom kunde se, även som fläckarna som klistrar sig fast på ögonen när man blir bländad var där. Jack tryckte handflatorna mot ögonen i ett försök att bli av med fläckarna. Han lyckades, när han tog bor händerna kunde han se vad det var som bländat dom. Personen som stod framför dom, så vacker, så otroligt vacker. Han slog till Tom på armen så han också kunde se vad det var som bländat dom. När Tom kunde se var det var gapade han, i chock och utav hennes förtrollande skönhet.

Killarna visste trots allt inte vem hon var, men det enda de kunde göra var att stirra med vidöppna ögon och gapande mun.
"Vem..." försökte Jack börja fråga, men då log hon. Plötsligt betydde ingenting någonting. Allt som existerade var denna skönhet. När hon öppnade munnen och började tala fanns det ingen annan röst som de någonsin tänkte lyssna till, de skulle göra allt hon bad. Hennes läppar rörde sig men orden trängde sig inte igenom förtrollningen. Knäna vek sig under båda killarna och de gick ner på knä, de stod på knä och stirrade upp mot kvinnan som hade gått igenom porten med det starka skenet.

"Hörde ni mig?". Rösten gick från vackert klingande till ilsken och hård. De både killarna reste sig upp och stirrade skräckslagna mot kvinnan som stod vid porten, nu med ett svagt skimrande blodrött ilsket sken. De skakade båda skamset på huvuden och tittade generat ner i stengolvet.
"Titta på mig när jag talar till er" sade kvinnan när både Jack och Tom generat stirrade ned på det totalt ointressanta stengolvet.

"Jag ger er bara denna information en gång. Så det gäller att lyssna noggrant. Nu får absolut inte avbryta mig, och om ni gör det är det ute med er. Allt ni får göra är att nicka eller skaka på huvudet om jag ställer en fråga. Är det uppfattat?" började kvinnan tala igen, än en gång med den hårda obehagliga rösten. Jack och Tom nickade frenetiskt på huvudet, i rädsla för den vackra skönheten framför dem. "Det finns sju uppdrag i denna värld ni är i. Sju föremål som än igen måste infinna sig i tavlan ovanför altaret. Dessa sju föremål måste infinna sig i tavlan på söndag. Tre föremål är redan tillbaka. Förhoppningsvis hinner ni med de andra fyra. Ni ska åtminstone hämta hem myntet. Ni får en karta och ni får en bok som berättar om vilka krafter nu har och hur ni kan använda dom. Helst ska ni hämta hem det till imorgon. Dock är ni ovana, nya och småungar så jag förstår knappt om ni icke klarat det. Ni kommer att finna det ni behöver i rummet där."

Hon pekade mot en plats på väggen där det inte fanns mycket annat än dörr. Tom öppnade munnen för att säga detta högt, men innan han hann säga något lade Jack handen för munnen på honom så han inte kunde yttra ett ord.
"Ett klokt val, Jack" sade den lysande kvinnan. ”Ett mycket klokt val.” De båda killarna tittade på henne, sedan tillbaka mot dörren. Eller, där on menade att dörren var. Där den inte var nyss, men där den är nu. De stod tysta alla tre och bara tittade på dörren som framträdde för dem. De öppnade munnen samtidigt för att påpeka något, men en blick på varandra stängde de munnarna lika fort. De ville leva, ett litet tag till. De vände tillbaka blickarna mot kvinnan och inväntade fortsättningen på hennes monolog.

”Så, är det någon fråga om ni behöver fråga?” undrade hon efter en kort stunds tystnad. Jack tänkte över situationen för ett ögonblick, men skakade sedan på huvudet. Likaså Tom. ”Bra” fortsatte hon med sin klara höga stämma. ”Gå in i rummet så jag kan trolla bort den innan någon annan kommer in hit.” De skyndade sig in i rummet. Dörren stängs bakom dom.
”Kan du se något?” viskade Jack till Tom – i det kolsvarta rummet. Tom skakade på huvudet, men kom sedan på att Jack inte kunde se det.
”Nej” viskade han tillbaka. De tog båda ett steg längre fram och det var då hela salen lystes upp. De tog ytterligare några trevande steg, fast nu såg de vad det var som de klev på. En matte, med pilar som pekade mot ett bord som stod längre fram i rummet. De rusade dit. På bordet så låg det två pinnar med två lappar. Bakpå lappen så stod det allt som förklarade det, trollstav. Det stod till och med Jacks trollstav på lappen han höll i och Toms trollstav på lappen som Tom höll i.

”Wow” andades Jack ut och lyfte upp trollstaven. Han viftade lite lätt med den och det flög ut en röd ljusstråle som for mot väggen rakt framför dem. Den gick i tusentals bitar, han svor högt och lade sig fort ifrån trollstaven, rädd för att förstöra något mer.
”Wow” andades Tom då, som tittade vad det var som fanns bakom väggen. Det var en hel värld. En helt ny värld för de båda killarna som stod där. Då kände de hur det blev svalt mot deras kroppar, de stirrade ner på sig själva och såg ett mjukt gult sken runt sig. När det kalla nästan var så kallt att de nästan fick gåshud sköljde något varmt över dom. De kände marken dunsa till under deras fötter. De hade varit så förundrade över kylan och värmen att de inte märkt att de hade svävat i luften. Den känslan kom tillbaka fort när de dunsade i golvet. De stönade till av smärta men kunde snabbt resa sig upp igen. De tittade ner på sina kläder, det var nya kläder. Dom var väldigt sköna och smidiga. De hade ett bälte som var fyllt med olika saker, bland annat en kniv, ett multiverktyg, tändstickor, bomullsremsor i massor, karta, slipsten till kniven, yxa, vattenflaska – allt i princip. Kläderna var tjocka men inte jobbigt varma heller. De var förstärkta i knän och armbågar, handskarna kunde man klicka på så blev det hela tåliga handskar men nu var de handskar utan fingertoppar och förstärkta vid knogarna samt handflatan. Riktigt behändiga kläder faktiskt. De packade ner resten utav sakerna i fickorna och gav sig iväg mot den nya världen på andra sidan väggen.

Tre dagar senare
Jack och Tom knatade uppför den sista backen till den absoluta toppen. Där myntet skulle vara enligt kartan. Det hade tagit dem tre dagars vandring att nå dit, tre dagars vandring med på tok för lite sömn. De båda var helt slutkörda och andades tungt i den syrefattiga luften som inte direkt piggade upp dem. De nya kläderna de fått i samband med raset utav väggen borta vid horisonten hade varit utmärkt här i den nya världen. Varma när det var kallt, svala när det var varmt. Mjuka när de sov, stelare när de behövde vara rakryggade. Dom hade hjälpt till så mycket att den långa vandringen faktiskt bara gått på tre dagar. Vilket var helt fantastiskt.

Myntet fann sig uppe på det högsta berget, markerat med en röd cirkel. Vilket betydde fara om man kunde antyda kartinstruktionerna rätt. Berget såg inte ut som en vulkan och kunde därav inte vara fara på det sättet, men samtidigt hade de inte kunnat lista ut faran även om de läst igenom de två böckerna de fått med och samtalat långt in på nätterna. De var lätt nervösa när de tog de sista stegen till kanten på bergstoppen och inte såg någonting. Det hade börjat skymma för över två timmar sen, nu var det kolmörkt och utan ficklampor kunde de omöjligt fortsätta leta efter ett litet mynt med fara.
”Vi måste göra läger” suckade Jack och tittade sig omkring för att hitta en lämplig lägerplats, samt att försöka lokalisera den utritade faran.
”Måste vi göra det här alldeles på toppen. Det var faktiskt fara utritat på toppen” påpekade Tom nervöst och pillade på sina handskar. ”Jag såg en skreva längre ned, kan vi inte snälla slå läger där? Det tar max 10 minuter upp till toppen imorgon då, dessutom kan vi lämna våra saker när vi letar då” berättar Tom. Jack nickar och de promenerar ner mot skrevan där de skulle kunna göra upp nattläger.

Det var en mycket bra skreva för att göra nattläger på. Den hade några få döda träd som var utmärkta att elda, en tjock och skön gräsbädd dom gjorde att man kunde sova gott samt utsikt ifall någon kom nerifrån. De hade även sett ett par harar när de promenerade upp för berget.
"Gör du upp eld så skaffar jag harar" sade Jack och reste sig upp. Han hakade av sig de påsar de ordnat till sig att bära sakerna med och drog kniven så han hade den beredd. Eftersom de gått i mörkret i nästan 2 timmar hade Jack ett väldigt bra mörkerseende. Han fuktade sitt finger och lyfte det i luften för att känna vindens riktning. Han hade tur, det blåste mot honom vilket betydde att haren inte skulle känns hans doft. Han hade redan gått en bra bit ifrån lägret när han såg en rörelse i gräset, det höga gräset ett tiotal meter framför honom. Den rörelsen var inte vindens verk, det var ett stort djur. Tom och han skulle få sig ett riktigt skrovmål idag, Jack kunde redan känna smaken av nygrillat kött i munnen.

Han lyfte kniven, beredd för att kasta den. En ny, minimal rörelse av det stora djuret. Jack kastade kniven. Han iakttog sen spänt när den flög i en perfekt båge. Han hade hunnit bli en riktigt duktig jägare och knivkastare under dessa tre dagar hemifrån. Det kändes mer som tre månader än tre dagar. Knivspetsen sluttade neråt nu och gjorde ett tvärt dyk. Det hördes ett högt gny och sen blev det tyst. Han log, skrovmålet började duka upp sig framför honom. Han kände hur axlarna sjönk ner, han slappnade av.
"Jag har skaffat oss en suverän middag Tom" ropade Jack mot skrevan med ett brett flin på läpparna.
"Underbart" hörde Jack att Tom skrek till svars. Han tittade tillbaka mot gräset och började gå mot stället där gräset var nedplattat. Han tog upp en pinne som låg vid hans fötter och började gå med lätta hoppande steg mot varelsen.

Han hade kommit in i gräset nu och sprang sista biten. Han var så extremt hungrig, han kunde inte ens uttrycka hur hungrig han var. Han hade kommit fram till måltiden. Det var ett verkligt gigantiskt... djur? Det var inget djur, det var ett enormt monster. Det absolut värsta var ändå, att det andades. Det var inte dött. Dessutom, så började de sakta resa sig upp. Han stirrade på varelsen. Levande, utan att ha blivit dödad av hans kniv. Han drog ett hastigt andetag, och började springa. Han sprang det snabbaste han någonsin hade sprungit och det var ändå inte tillräckligt. Han hörde en vindil precis bredvid örat, han stelnade till. Tre meter längre fram låg hand kniv. Hans kniv hade flugit förbi honom cirka tre centimeter ifrån hans öra. Jack var rädd. Han kände hur hjärtat slog så hårt att det kändes som att de skulle hoppa ut ur bröstet. Han hörde blodet pumpa i öronen. Han kände hur han hyperventilerade i hopp om att få syre i lungorna. Han kände hur tårarna steg innanför ögonlocken. Han var rädd. Han sprang igen och tog upp sig kniv i språnget och sprang vidare. Han vände huvudet för att se om varelsen följde efter honom. Han vände huvudet en sekund. Det gav honom skador för resten utav livet. Varelsen gapade lätt, tog ett djupt andetag och sprutade eld. Det var en drake, en livslevande äkta farlig drake och den hade precis sprutat eld på honom. Han kände hur det svedde till på hela vänster sida, och han skrek. Han skrek och skrek och skrek. Han försökte börja springa igen, fast hans vänstra sida vägrade lyssna på honom så han föll. Än en gång försökte han resa sig upp, men han föll. Han skrek av smärta. Han skrek på Tom.

När han föll andra gången kröp han iväg, bort från Draken och in bakom en sten. Draken fortsatte spruta eld men han var skyddad bakom stenen. Dessutom hade stenen en bekväm inbuktning som var perfekt formad efter honom och som gjorde att han blev och sitta nästan i stenen. Han slängde en blick på draken, och vände sig hastigt in i stenen för att skudda sig mot nya eldstrålen. En till blick, och han var säker. Runt drakens hals hängde det ett mynt. Det myntet de var ditskickade för att hämta. Draken sköt en ny eldflamma och när den tystat tog Jack ett stort andetag.
"Tom, det är en drake!" en ny eldflamma. Tystnad. "Draken har myntet". Elddån. Tystnad. "Gör en slangbella!". Eld. Han kände hur stenen drog in honom i den och han hörde sin mammas röst.
"Jack, lilla gubben. Tom har redan flytt. Han kan inte göra en slangbella. Han vill inte vara med dig. Han stack redan när du gick och sköt en hare. Men det var inte en hare, det var en drake du väckte hur hundratals års sömn. Stygga pojke." Jack kände att han inte längre kunde hålla emot tårarna. De rann nerför hans kinder likt två floder. Nu såg han hur hans mamma stod inne i stenen med honom. Han sträckte ut handen för att nudda vid henne. "Dra inte handen igenom mig pojken min, det är obehagligt. Du måste somna här i stenen. Då kommer du hem igen.".
"Nej mamma" grät Jack. "somnar jag nu så dör jag" det visste han. Det var på det sättet hans storebror dog. Han hade fått brännskador över hela kroppen när han tog ut Jacks hund ur ett brinnande hus. När han somnade utanför huset precis efter han kom ut, vaknade han aldrig mer.
"Nejdå, du är redan död" sade hans mamma lugnt. Jack stirrade på sin mamma.
"Nej, jag är inte död" flämtade Jack. "Jag är inte död" tårarna rann nerför hans kinder. Paniken växte inom honom. Han hyperventilerade.

Det var då han hörde det. En röst som skrek. Som skrek han namn. Tom, Tom var här för att rädda honom. Tom hade aldrig övergivit honom. Han strålade av glädje och kravlade sig mödosamt ut ur stenen.
"Tom!" ropade han tills hans röst skar sig. "Tom, jag är här!" han grät av lycka nu. Han låg nu på det svartbrända gräset och kippade efter luft. Draken låg utslagen på gräset. Han såg knappt när Tom rusade fram till honom och kastade sig ner bredvid honom, lade armarna om Jack och drog upp honom.
"Du lever" sade han, Jack orkade knappt nicka.
"Ta myntet" flämtade Jack fram och Tom gick för att hämta det. Jack pressade fram ett leende. Fast det var mera en grimas än ett leende. Tom hjälpte Jack tillbaka till lägret han ordnat till de två, elden sprakade varmt och gräset var inte sönderbränt. Det luktade inte bränt där, det var behagligt att vara där. De kunde sova gott nu, de behövde inte oroa sig för faran längre.
© Julia - Julle
Om några funderingar mejla: [email protected]

Vad tycker ni? Var den bedrövlig eller var den bra? Jag har ännu ingen fortsättning... Märkte ni på huvudpersonerna var inspirationen var ifrån?