The Rage Of War. [SV]

Rating: Det är en berättelse om krig, sorg, förödelse och kärlek. Så det beror på hur känslig man är.
Språk: Svenska.
Färdigskriven: Nej.
Övrigt: Denna berättelse utspelar sig någon gång under åren då många stora krig utspelade sig och där man då slogs med svärd. ^^
Handling: Georgina Hayle är en vanlig 17 årig flicka som lever ett lyckligt liv ända tills hennes far blir dödad tillsammans med så många andra i arméerna som slåss för landets frihet. Hon beslutar sig för att själv ansöka till armén och hämnas för sin fars död. Men det blir en tuff resa eftersom flickor inte betraktas som värdiga och starka nog. Medan ett krig bryter lös måste Georgina ta reda på vem hon är, vad hon står för och vill någonstans i livet.


Ska jag börja?

Låter super! Älskar dina andra ff:s, så jag är säker på att denna också blir det!

Här kommer första kapitlet! säg gjärna till om det är någonting jag kan förändra i mitt skrivande.


Kapitel 1.
”Georgina! Georgina?” Elanie Hayles röst bröt sig igenom de tjocka, halva trädstammar som var Georginas rumsgolv. Georgina låg i sin säng och försökte läsa i en bok som hon fått i julklapp. Hon var inte så duktig på att läsa, men hennes mamma var desto bättre och hon hade själv lärt Georgina. Georgina gick inte i skolan, det var för de rikare familjerna, men hennes mamma hade gjort det ett tag när hon varit en liten flicka.
”Jag kommer, mor!” Georgina hävde sig upp ur sängen med de tunna, hemmagjorda lakanen som var perfekta för sommarens värme. Hon placerade en liten tråd som låg på hennes nattduksbord och markerade med den vart hon var. Sedan lyfte hon den irriterande klänningsfållen och rusade nerför trappan och in i köket där hennes mamma höll till.
”Kan du hjälpa mig med soppan, hjärtat?”
”Självklart, mor.” svarade Georgina. Hon hade egentligen inte särskilt mycket val, men hon visste att hennes mamma uppskattade när hon hjälpte till hemma istället för att gå på upptäcksfärder i skogen eller ligga på sin säng och läsa.
Det uppstod en tystnad som Georgina visste snart skulle brytas av hennes mors vanliga tjat om att Georgina borde gifta sig med en av de unga männen i byn. Mycket riktigt började hennes mor snart att prata. Och samtalsämnet var precis det som Georgina fruktat.
”Georgina…” började hennes mor. Georgina suckade, men vände blicken mot Elanie. ”Varför, om jag får fråga, har du inte följt mitt råd och börjat leta efter en passande ung man som kan försörja dig?”
”Mor, du vet att jag inte vill gifta mig! Jag lever hellre ensam livet ut än gifter mig med något av slemmen här i byn!”
”Men Georgina då!” utbrast hennes mor med en förfärad rynka mellan ögonen. Georgina visste att hennes mor ville att hon skulle ta tillbaka det hon sagt, men istället stirrade hon bara ner i moroten som hon ilsket hackade i småbitar.
Tillslut började hennes mor prata igen.
”Du kan inte förbli en ungmö för resten av ditt liv, mitt barn! Du är stor nu. Du borde ränna runt efter pojkar och drömma om storslagna bröllop som alla de andra flickorna i byn!”
Georgina suckade bara. Hon hade redan förklarat det flera gånger för sin mor, men ändå så envisades Elanie att fortsätta att tjata om saken.
”Jag är inte som alla andra, mor.” sade hon än en gång. ”Jag är klar nu, får jag gå?” utan att vänta på svar släppte hon kökskniven och rusade ut ur huset.

Superbra! Det är jättebra förklarat, men bara för att jag älskar när du skriver vill jag ha lite längre kapitel!! Nejdå, jag skojade bara, allt är awesome!

Tack så mycket! ♥
Hade faktiskt tänkt ha längre kapitel, men det kändes som om det blev ett bra avslut. Jag skriver redan på nästa kapitel och hoppas att få det klart ikväll.

Ja, vad bra! Det kommer bli super, jag är helt säker!

Kapitel 2.
En fågel kvittrade och Georgina lyssnade intensivt. Hon kunde känna igen fågelns sång och kom fram till att det måste vara en blåmes. Hennes favorit fåglar. Hon hade dragit upp klänningen ovanför knäna, och trots att hon frös så föredrog hon det än att den skulle täcka benen helt. Stenen hon hade valt att sitta på var fuktig, precis som luften i den blå-gröna skogen, men den var platt och bekväm att sitta på. Hon lät tankarna flyta iväg från nuet och lutade sig mot den skrovliga trädstammen bakom henne med en suck. Hon stoppade tveksamt ner fötterna i det daggvåta gräset och petade undan några små stenar med tån. Hon försökte att inte tänka på samtalet som hon och hennes mamma haft bara några minuter tidigare. Eller ännu mindre samtalsämnet.
Hon visste inte hur länge hon satt där, men beslöt sig tillslut för att återvända hem innan maten kallnade. Under promenaden hem kom hon att tänka på hur mycket hon saknade sin far, Arvid. Hon saknade att sitta i hans famn och andas in hans goda lukt.
Arvid var en av de många bybor som valt att gå ut i strid utan att bli tvingade, han hade förklarat för henne och hennes mor att han ville slåss för landets frihet och för alla som hade det svårt där ute i resten av landet. Byn som de levde i var inte särskilt illa drabbad men de hade hört talas om hur hårt andra mindre lyckliga byar och städer styrdes av kungen som nu satt på tronen.
När Georgina var ungefär på mitten av den dammiga sandgången som var byns huvud väg hörde hon ett dovt mullrande. Hon spände öronen och stannade för att lyssna. Marken började skaka lite grann och dammet yrde runt hennes ben. Hon kisade ansträngt med ögonen för att se bättre och plötsligt kom en stor grupp soldater i slitna kläder och trötta uppsyner marscherande. Hon stod som förstenad en stund innan hon insåg att hennes far borde vara med i den gruppen. Hon skrek till och började springa än en gång med klänningsfållen upphållen strax över anklarna.
”Far! Far!” ropade hon och människorna i de närliggande husen kom ut för att se vad som stod på. Barn och kvinnor rusade ut när de fick syn på de uttröttade soldaterna. Georgina fortsatte springa mot männen och ropa ”Far! Far!” Några soldater tittade upp och några omfamnades av deras kvinnor och barn. När Georgina kom fram hade några redan brustit ut i gråt och hon insåg att alla inte hade kommit tillbaka. Någon bakom henne ropade ”Arvid!” och hon vände sig om för att se sin mor komma springande mot soldaterna på samma sätt som hon själv hade gjort med klänningsfållen över anklarna.
Elanie kom flämtande fram till hennes sida och de delade sig åt två olika håll för att leta över far och make. Utan framgång.

Okej, det vart kanske inte så jätte mycket längre, men jag lovar att nästa ska bli det! Tipsa gjärna andra också!^^

Hör inte den här tråden in i fanfictions?

Men det är ju ingen fanfiction...

Är det inte???