[Novell utan namn]

Eh, förlåt för rubriken men jag har verkligen inget passande namn. Har någon ett förslag så ber jag gärna en prefekt att byta namn ^^

Ja, detta är min novell. Jag vet att noveller är korta och jag tror att den här blir ganska lång, men jag kom inte på något bättre att kalla den. Den handlar om mobbing (ovanligt ämne, eller hur?), men jag hoppas att den blir bra ^^ Enjoy!



I trean började en ny tjej i klassen.
Jag minns när hon hälsade på första gången, hur annorlunda det var med en flicka som inte visste något om våran skola, den som jag alltid hade gått i. Hur Alice sköt undan allt annat för att visa flickan runt och fjäska för henne, för det gav status att vara med den nya. Man blev lite spännande och ny själv. Jag såg på lite utifrån för jag hade ingen lust att trängas med de andra tjejerna för att lyssna på den nya när hon blygt berättade om sin gamla skola, sin familj, sig själv. Alice suckade högt och längtansfullt när Den Nya Flickan – som hette Cecilia – sa att hon hade två vita kaniner i en bur i sin trädgård.
”Får jag komma hem till dig någon gång och klappa?” frågade Alice med sin inställsamma honungsröst. Cecilia rös av välbehag i all uppmärksamheten och nickade.
Hon gillade uppmärksamheten.
Men det gjorde vi alla och vi skulle inte låta henne stå i centrum länge.
För det första var jag arg och avundsjuk, för Alice hade ju valt mig som Bästis och man kunde bara ha en Bästis. Vi hade bästishalsband och gav julklappar till varandra och åkte på kollo tillsammans varje sommar. För det andra var jag nyfiken på Cecilia och jag ville också klappa de vita kaninerna. Men aldrig i livet att jag skulle säga det. Cecilia fick nog med uppmärksamhet som det var.
Hursomhelst kom Alice snart ihåg mig. Hon märkte att jag inte satte mig bredvid henne i klassrummet längre utan hellre satt bredvid Evelina. ”Lisen”, tjatade Alice, ”du kan väl komma med hem till Cecilia i eftermiddag och klappa Sofi och Pelle? De är jättejättesöta och helt fluffiga!” Men jag ville inte klappa de jättejättesöta kaninerna. Jag vägrade att vara med Alice och Cecilia, fastän det nog inte var något fel på Cecilia egentligen.
Man kunde inte leka tre, det var en oskriven regel sen dagis. Med min tystnad tvingade jag Alice att välja en bästis.
Och jag hade makt. Jag kände Alice.
Efter ett par veckor, när Cecilia tappat sitt värde som Den Nya Tjejen, började Alice följa med mig hem efter skolan istället. Efter mina dagar av ilsken tystnad var det skönt att vara Bästis med Alice igen. För vad brydde jag mig om Cecilia? Hon kunde väl hitta någon annan bästis för Alice var min. Och i och med att Alice och jag började ignorera Cecilia, tröttnade även resten. Cecilia tystnade. Ibland tjatade hon om sina vita kaniner men fick snabbt en blick som tystade henne. Hon hängde i utkanten av vårt stora tjejgäng på rasterna och försökte ibland inflika kommentarer om läppglans eller hundvalpar eller filmer eller vad vi nu pratade om, men utan resultat.
Ingen är intresserad, okej? Gå och bli lite intressant.
Bestäm dig för en bästis för man kan inte leka med flera.
De tysta budskapen haglade mot Cecilia men rann av henne som av en osynlig sköld. Hon fattade ingenting och vi tröttnade. Blev irriterade. På våra övernattningskalas var hon aldrig bjuden. Vi pratade skit om henne med munnarna fulla av tårta och skrattade så att grädden flög. Gjorde inte-särskilt-smickrande imitationer av henne. Föll ihop i en skrattande hög. Och på måndagen märktes det, och jag såg att Cecilia kände det. Vi sa aldrig något till henne. Det var alltid bara tystnad och denna kokande irritation, passa in då Cecilia, fatta! Man kan inte ha flera bästisar, man kan inte vara med i alla samtal, det går inte.
På sätt och vis var det nog jag som startade det, genom att vägra ge henne en chans.

Cecilia fortsatte att Existera men inte Märkas. Ändå irriterade vi oss på henne, och samma sak med killarna som märkt att vi tjejer höll oss undan från henne och pratade bakom hennes rygg. De kallade henne fula saker. Eller bara ignorerade henne och knuffade henne ur vägen.
Jag hade ofta dåligt samvete. Men när jag stod mellan Alice och Evelina i en liten klunga på skolgårdens asfalt och pratade om hur mycket jag hatade Cecilia, bara för att det var bestämt så, blev vi som en hemlig klubb, en tyst gemenskap bildades. Vi blev närmare vänner genom att frysa ut Cecilia. Jag försöker inte säga att vi gjorde rätt. Bara att det inte kändes som att vi gjorde fel. Vi fattade inte, fattade verkligen ingenting.
När vi fick skolfotot i femman och jag nålat upp det på väggen granskade mamma det och frågade varför hon aldrig sett Cecilia hemma hos oss förut. Jag sa att hon bara gillade att man lekte hemma hos henne och mamma godtog lögnen förstås. Varför skulle Lisen mobba någon, frysa ut någon? Hennes dotter, hennes snälla Lisen med massor av vänner var väl snäll mot alla? Cecilia stod lite i utkanten av fotot och log utan att visa tänderna. Det togs dagen då Alice hade kommenterat att hennes tandkött syntes onaturligt mycket när hon log. Alla hade skrattat och Cecilia grät utan tårar, jag såg det.
Jag ville klippa bort denna ledsna tjej med sammanpressade läppar från fotot men det kunde jag ju inte nu när mamma hade sett det, plus att då skulle jag klippa bort halva Sebastian vilket skulle se konstigt ut. Men jag ville inte ha henne på min vägg! Hon gav mig skuldkänslor. Enorma skuldkänslor. Som en iskall våg som slog emot mig. För allt var mitt fel. Jag hade väldigt svårt att somna den kvällen och när jag gjorde det så drömde jag att jag råkade gå i pyjamas till skolan och Cecilia skrattade och pekade mest av alla i klassen.



Konstruktiv kritik skulle vara jättefint, och jag vet att detta är rätt långt hehe... men om du orkade läsa, lämna gärna en kommentar! ♥ tack!

Jag orkade läsa, och det var det värt! Superbra! Fast jag tyckte synd om Cecilia..

Aw tack. ♥
Jag vet, de är onda men allt kommer säkert lösa sig, eller nåt. Vi får se

Jättebra! Synd om Cecilia

tack